Jag känner att jag måste få fortsätta skriva av mig, det här blev verkligen inte bra.
Jag vet att jag måste kunna gå vidare och klara mig själv (mer eller mindre), men det känns inte bra. Som jag sa tidigare så har jag mer eller mindre bott på BUP. I början var jag där minst två gånger i veckan, jag hatade min läkare och jag var heller inte så glad över Ida, men jag gick med på att gå dit iallfall för jag visste att någonstans långt där inne ville jag leva. Och jag visste att de kunde hjälpa mig. 
Det känns som att jag har bränt upp kapitlet som jag just har läst ut. Det är liksom någonting som saknas i storyn. Jag har svårt att föreställa mig ett framtida liv utan att gå fram och tillbaks i de korridorerna en gång i veckan. Det är inte så att jag ser det som omöjligt, utan kanske mer som läskigt och ovant. Skrämmande. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att få ut det jag vill säga, vet inte ens om det går. Det är nog mer en känsla som inte går att sätta ord på. Jag känner mig trygg där, det är där jag vill vara om jag får välja. Så enkelt är det.
Jaha, det är förmodligen sista gången jag publicerar något i denna kategori. Konstigt.
 
Jag var ju då som sagt hos Ida för sista gången i tisdags, och det var precis som jag hade föreställt mig..; Det var dags att gå där ifrån, jag visste att det både skulle ta emot och vara jobbigt vilket det var, men det var iallafall hanterbart. Den sista halvtimmen satt jag med gråten i halsen i princip, vilket höll i sig ända tills jag skulle gå. Inte förens jag kom utanför hennes dörr bröt jag ihop, och jag kan säga utan att överdriva att jag grät hela vägen hem. Det kändes så himla konstigt att gå där ifrån och veta att jag inte skulle tillbaks om en vecka, och det var verkligen som att jag avslutade kapitlet och vände blad.
 
Hon är så fantastisk. Jag vet inte ens om det ordet räcker. Det går knappt att beskriva och jag vet inte ens om hon själv förstår. Jag vet knappt om jag ens kan sätta ord på värdet i det som hon har gjort för mig, inte kanske att saken i sig har varit jättestor, men tid och rum har iallafall klaffat. Jag har sagt det många gånger förut och jag tänker säga det igen; hade det inte varit för henne så hade jag aldrig överlevt.
 
Nu har jag dödsångest.
Jag har sista sessionen hos Ida idag. Det betyder att det här kapitlet ska avslutas och att jag måste gå vidare. Om sex timmar och tjugo minuter ska jag gå där ifrån. Alltså tänk, under de här ett och ett halvt åren som jag har kännt henne så har jag sammantaget pratat med henne mer än vad jag har pratat med min egen mamma. Rent krasst så åker jag mycket hellre till henne än vad jag åker till mamma. 
Det kommer bli så tomt. 
Att ha henne i mitt liv som någon professionell blandning har varit avgörnade för att jag över huvudtaget ska överleva. Och nu ska jag klara mig själv. Jag menar inte att jag fysiskt inte kommer överleva, jag har liksom passerat det där, men att jag psykiskt kommer vara ganska knäckt. Men vad annars är egentligen värt att räkna med ?
 
Någonstans så tror jag ändå att jag långt där inne har väntat på att den här dagen ska komma. Inte för att jag vill avbryta, (det tror jag att alla har förstått) men för att visa att jag faktiskt kan klara mig själv. Jag kommer kanske krasha, men det är ingen som har sagt att det är omöjligt att ta sig upp. Det kommer vara jävligt tufft, men någonstans så måste också jag inse att hon inte alltid kommer vara ett desperat telefonsamtal bort, det är liksom dags att gå vidare och försöka stå på egna ben.
Nej, innan jag skriver för mycket måste jag ju klara mig igenom det här också. Jag ska nu gå och göra mig klar och någonstans försöka tänka tillbaks på allt vi faktiskt har gjort och se det som någonting positivt.
 
To be continued