På torsdag gäller det.

På torsdag ska jag konfronteras med den värsta av alla platser. Utomhus. Med Ida. Jag har visserligen varit där förut, men inte i det här syftet. Då har jag bara stängt av och levt mitt andra jag. Jag är jätterädd och jättenervös, men förhoppningsvis kommer jag där ifrån levande. Det är jag som vill det här, inte hon. Inte någon annan. Jag vill kunna vistas på alla platser utan att känna ångest och iaktagelse. Återkoppling. Det är inte roligt någonstans.

Ida känns som den rätta personen att göra det här med, hon är stabil och lugn liksom, vilket jag inte kommer vara.
På torsdag klockan tre ska jag möta henne. Och jag lovar, jag räknar ned...

Jag var hos Ida tidigare idag, och som sagt, fan vad jag är destruktiv. Hon sa någonting som jag tyckte var drygt (som visserligen inte är drygt egentligen) och jag slutade helt prata. Stirrade bara ut i ingenting. Hon frågade massa saker och försökte komma fram till både det ena och det andra, men jag vägrade svara. En ½h tog det innan jag ens förmådde mig att lyssna på henne, eller iallafall ta in vad hon sa.
Jag kan verkligen inte vara lätt att ha att göra med.
Men jag förstår inte hur hon kan vara så lugn ? Som att det är så man kommunicerar i dagens samhälle. Hon frågar någonting, jag svarar inte, hon frågar nästa sak, jag svarar inte, hon frågar ytterligare någonting och jag svarar fortfarande inte. Hon bara sitter där och tar det som ingenting. Jag skulle personligen ha blivit skitförbannad ! Jag skulle nästan vilja ta mig in i hennes hjärna under den tiden, hon måste koka inombords alltså.

Jag fick en hemuppgift av henne som jag skulle göra, vilket var att skicka ett mejl till henne och berätta varför det blev som det blev etc.etc. Och då skrev jag bokstavligen att "du får bli arg." Det kan inte vara mänskligt att orka vara så collugn varenda gång jag håller på sådär - det är ju inte första gången om man säger så.. Det ska bli riktigt spännande och se vad hon svarar.
Det om det.

Vi pratade lite om koncentrationsförmåga också, det här att kunna sätta igång och plugga och att kunna ta tag i saker utan att det tar 3 år, och, som grädden på moset funderar hon på om jag har ADHD också. Visserligen så sa hon också att ADHD -och traumasymtom är ganska lika, så det kan ju vara vilket av dem, men både min mamma och 3/4 småsyskon har ADHD, så det är ju inte omöjligt...

Nu ska jag återigen packa ned mitt destruktiva liv i en plastpåse och slänga det på ryggen, men den här gången bär det av till IKEA. Det är nog det bästa tidsfördrivet som finns, att bara strosa runt där och köpa massa onödiga saker. Som små söta gosedjursråttor för 9:-/st t.ex. ;)
Måste pysa !

P.S. Till S: jag har svarat på ditt mejl nu. Säg till om du inte har fått det, den lever sitt eget liv ibland... D.S.