Ibland får jag så otroligt ont i hjärtat.
Sådär så att det skaver ända in själen, nästan så att det värker ända ut i fingertopparna.
Idag fick jag det. Jag har det fortfarande.
Jag vill bara rycka tag i närmsta mänskliga varelse och skrika ut allt jag känner; att vi tillsammans måste rycka tag i det vi kallar samhälle och att vi alla måste ta vårat ansvar.
 
Jag ser det på så långt avstånd. Det är som att den lilla själen inte ens behöver komma fram runt hörnet innan det känns.  Att möta de där ögonen gör så ont. Att gå förbi de där ögonen gör ännu ondare. De skriker hjälplöshet. Det är det där blanka som skrämmer mig. De där blanka ögonen som nästan förskräkt synar mig på en halv millisekund; som egentligen inte skriker annat än "hjälp". 
 
Jag mötte de där ögonen idag. Och likt förbannat - och likt alla andra - gick jag förbi dem.
Sättet axelväskan snett hänger över den lilla kroppen, och något rytmiskt slår mot baksidan av låret - ofta prytt med ett par säckiga och något smutsiga jeans - känns så karaktäristiskt. 
 
Ibland ser man på så långt håll när något är fel. När allt är fel. När det har gått så fel att ögonen blivit blanka och rent av tomma. När det enda ögonen skriker är hjälp. Det gör så ont i mig för jag vet hur ont det gör i den där lilla själen som alla - inklusive jag själv - såg förbi. 
 
Vad är det egentligen som krävs för att man som medmänniska ska våga göra något ? Hur många blåmärken hinner man gå förbi innan spjutet liksom sätter sig så djupt in i själen, att man vågar reagera ? 
 
Jag vill inte se dem barnen framför mig så fort jag blundar, för det gör så ont i själen. Jag önskar mest av allt att jag kunde spola tillbaks bandet till när de där ögonen gick förbi mig, utan att jag hade låtit dem gå förbi. Det skriker i mig att någon måste rädda den där själen, att de där ögonen behöver få se ljus och färg igen.
 
Det går så snabbt. Det går så snabbt att gå förbi den där lilla själen; det tar desto längre tid att hinna tänka klart och reagera. Och ungefär då har den där lilla själen redan hunnit vika av runt nästa hörn och försvunnit. 
 
Det gör verkligen ont i hjärtat.
Jag önskar så att jag hade förmågan att kunna spola tillbaks tiden.
Jag förlitar mig på hoppet och önskar att någon ser den där själen. 
Tittar in i de där ögonen och förvandlar mitt hopp till räddning.
För hoppet är det sista som sviker. 
 
Allt går segt.
Det blir heller inte bättre av att jag fortsätter räkna alla förbannade dagar. Som om att tiden skulle gå snabbare. Icke.
Men för den som är intresserad så ska jag gå en kurs i kosthållning och träningslära (ish, bästa översättningen jag kunde komma på) från och med imorgon. Distans dock, då företaget ligger i England tror jag, men jag gillar distans så det ska inte vara några större problem.  Och NEJ, jag ska inte banta. Vilket alla verkar tro. Hands down, om jag fick välja skulle jag hellre gå upp ett par tre kilo. (<-- FOR YOUR INFORMATION.) Det kommer faser i livet när man bara vet. När det är nog, när det räcker. Och sen kort efter kommer fasen när man kan vända det till något positivt. Där är jag nu, och det känns så bra.
 
 
För övrigt har jag ganska precis upptäckt (igår faktiskt) att ritterapi är så otroligt effektivt. Ja alltså effektivt i den bemärkelsen att det får tiden att gå snabbare. Idag har jag suttit sammanlagt fem timmar tror jag. Jag har alltid tyckt om att rita och liknande, men det är som att jag under ett tid glömde bort att jag ens visste vad det var. Där av "the outcome" här ovanför; igår var första gången på flera år som jag faktiskt lyfte en penna (gud vad gammal jag låter) så jag har inte riktigt fått upp självförtroendet ordentligt. Men var sak tar sin tid, eller vad är det man säger ?
 
 
Idag lyckades jag för första gången på ungefär två månader avleda mina tankar från att fortsätta traska i tandläkarspåret. Om än bara för en och en halv timme.
Jag har nog aldrig i mitt liv uppskattat ett träningspass så mycket som efter idag. Jag har heller aldrig fattat innebörden i när folk har sagt till mig att jag borde gå ut och springa eller liknande för att få tankarna på annat håll, har mest känts krystat och tillgjort. Men herre jävlar vad fel jag hade. Den mest rimliga orsaken till att det funkade är förmodligen att jag var tvungen att fokuera så mycket på att inte dö av syrebrist så jag inte kunde tänka på annat, men oavsett så funkade det och det var väl ändå det som var halva poängen. 
 
Det är nog heller ingen som fattar hur ofta och hur otroligt mycket jag ältar alla tandläkarbesök. Varje dag. Mest hela dagen. Och det gör mig fullkomligt galen. Och vidare kan jag heller inte prata om det för det är ingen som fattar innebörden. Jag fattar knappt själv. Det känns bara så jävla komplext och så jävla jobbigt. Jag försökte förklara här för ett halvår sen och fick då tillbaks "nej men skärp dig, det är bara gå dit och få det överstökat." NEJ DET ÄR DET INTE. Det är jävligt mycket svårare än så.
 
Jag fattar heller inte varför jag likt förbannat ska fortsätta älta det HELA TIDEN. Inget blir bättre av det, det blir snarare värre. Och det stör mig. För jag vet precis hur det kommer bli, och jag vet varför det blir så, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. "Men tänk inte på det då." Duh ! Jag har nog inte förstått svårigheten i att kunna kontrollera sina tankar förens nu. Det går bara inte. Jag kan inte. Och det gör mig galen. 
 
10 days and counting. Jag kommer hinna gå under innan dess. Jag vill inte att detta ska vara anledningen till att allt blir kaos och katastrof. Jag vill heller inte ha en anledning till att kunna göra det kaos. Så om allt överanalyserande kunde ta sitt jävla pick och pack och flytta till typ Uzbekistan eller liknande, that'd be great.
 
Det är inte ofta jag är arg. Men det här gör mig arg. Det gör mig jättearg. På allt och alla. Och jag vet inte varför. En sån sak som att folk går på fel sida på trottoaren; är i vägen; prasslar med sin jävla påse; inte kan hålla hunden i styr; eller bara tar lite för lång tid på sig, gör mig jättearg. Jag vet att det egentligen bara är löjligt, men jag vet inte vad jag annars ska ta ut all frustration på. 
 
Jag kan ganska mycket, en hel del faktiskt, men det jag har minst kunskap i är nog vad jag ska göra med mig själv. Det är liksom ingenting jag har valt att prioritera. Idag önskar jag att jag hade prioriterat annorlunda, men nu är inte fallet så. Men jag antar att det aldrig är försent att lära sig. Hade detta varit för ett par år sedan hade jag aldrig aldrig aldrig mer gått tillbaks till någon tandläkare what so ever, någonsin. Men tack och lov (tror jag ?) så har jag lärt mig lite mer om långsiktigt tänkande, jag fattar att ingenting kommer någonsin bli bättre av att jag inte skulle gå tillbaks. Det om något skulle göra det värre. Att aktivt undvika sina rädslor är inte så bra har jag lärt mig, även fast jag väldigt gärna skulle vilja fortsätta på det spåret. 
 
Hela den här situationen är så lik hur det var på BUP. Jättelikt. Det blev bara värre och värre och värre, tills det tillslut blev bättre. Nu blir det också bara värre och värre och värre, så jag kan inte annat än att hoppas på att det blir bättre snart. För det blir verkligen värre. Jag känner det. Och det är tack vare att jag aldrig kan sluta tänka. Det kunde jag inte då heller. Det är som att bägaren måste rinna över innan det kan bli bättre, och det om något gör mig livrädd. Jag vet inte riktigt vad det betyder i det här sammanhanget, jag vet bara att jag inte vill. 
Jag vet heller inte om det gör det varken bättre eller sämre att skriva om det. Någonstans vill jag bara trycka undan det tills samma dag ungefär men å andra sidan har jag nog insett för länge sen att jag inte kan det. Men jag får helt enkelt se det från den ljusa sidan; av alla människor på jorden så är det Caroline jag har att göra med (eller ja, det är väl hon som har att göra med mig), och det gör det trots allt lite enklare. 
 
 
Nej, nu så.. Om någon har recept på vad jag borde ta mig till så tas det gärna emot. Annars är det bra för nu.