Long time, no see.
Gosh. Jag vet inte ens vart jag ska börja.
 
Ett och ett halvt år har gått sedan sist, och - boy, vad det har hänt saker.
First off så kan man väl sammanfatta det gångna året med ett enda ord - psyk. Bara det här året har jag spenderat ungefär 2 månader sammanlagt på slutenavdelningen, LPT har varit uppe på tapeten men det hände aldrig.
Jag har inte alls varit långt ifrån en psykosdiagnos som grundar sig i min PTSD, men det gick inte heller så långt - tack och lov.
 
Jag har varit så långt nere på botten att jag seriöst trodde att jag skulle dö, inte nödvändigtvis på grund av självmord utan snarare att fysiskt drunkna i mitt inre. Jag har blivit proppad med diverse mediciner - det var antingen det eller LPT, jag har smällt i dörrar, försökt fly, varit fasthållen, drämt huvudet i väggen så hårt att jag var yr i flera dagar. Jag har självskadat, önskat ett slut på allt, varit inlåst, och varit så djupt ner i ätstörningens töcken att systemet höll på att lägga ner. 
Men - jag har aldrig slutat kämpa.
Jag kan väl inte direkt påstå att jag kämpar för mig själv i första hand, utan för andra. Speciellt mina småsyskon. Jag är så mycket mer mamma än storasyster och ibland undrar jag hur de skulle klara sig utan mig. Själviskt kan tyckas. Jag vet att de skulle klara sig rent praktiskt - en person kan inte vara ansvarig för en annans överlevnad - men det skulle vara med nöd och näpe. Jag vet att jag fyller en funktion i andras liv men jag kan inte hitta den i mitt eget liv. Det är som att jag lever för andra.
 
Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. 
Jag brukar likna livet med två böcker. Du befinner dig alltid i någon av dem, den ena är ljus och ser på framtiden som någonting hoppfullt och meningsfullt; medan den andra är svart och dyster och det enda som spelar roll är hur långt ner på botten jag kan komma. Dessa böcker följer varandra parallellt genom vardagen, den ena tar vid när kapitlet i den andra boken tagit slut. Det är som att allting är förutbestämt, haken är bara att vi inte har någon aning om vad nästa sida; nästa kapitel kan komma att innebära. Boken (böckerna) är ditt liv och hela din story finns i den - från vaggan till graven.
 
Utsidan just nu ser nog rätt bra ut. Jag har många bollar i luften och saker tycks rulla på. Jag har skillt mig ifrån ätstörningen och gått upp 13 kilo det senaste året, och i ärlighetens namn har jag aldrig mått bättre i mig själv (på den fronten) eller någonsin varit starkare än såhär. Det där förbjudna viktsträcket är sedan länge passerat och jag kunde inte bry mig mindre. 
 
Inuti? Jag vet inte.
På ett sätt mår jag bra för att jag kan, men samtidigt går jag med taggarna utåt och bara väntar på att smällen ska komma. För det lär ju vända. Men, man vet aldrig.