Trust issues

"Du fattar att jag är rädd om dig va?"
Ingenting kunde tas med mer sarkasm från min sida. Why should you? Många gånger tror jag att saker sägs endast för att titeln på personen i fråga antyder att detta är vad som bör sägas, som om det vore ett kvitto på något. Utbildning.
Som om jag efter 2 sessioner och sammanlagt 5 timmar skulle känna mig lugnare än någonsin och att det faktum att jag mer eller mindre är okapabel till att acceptera nya människor och att lita på dessa vore ett minne blott. YOU ARE WRONG. För varje ny person som jag släpper in på livet och som är titulerad att hjälpa mig växer ångestbubblan allt mer, för det var ju inte såhär det skulle bli. Jag kan ju själv. I skrivande stund hör tjugoett år och två veckor till det förflutna, varav 25% av dessa endast bestått av biprodukten av "kan själv" aka självmordsförsök, självskada, inläggningar, en och annan resursenhet, and the list goes on. Det borde säga mig något, försalgsvis att jag borde sluta vara så jävla envis och kanske inse att en inte bör klara allt själv hela tiden för då blir slutprodukten något i stil med ovan lista. Men nej. Jag kan själv. Jag tror inte att någon kommer orka ändå.
Med det sagt så, nej, jag är inte helt själv. Även fast jag många gånger skulle önska att alla kunde låta mig vara in the sense of att jag vekligen inte vill besvära folk, men jag förstår ju att det inte skulle bli så bra. Dock skulle jag helst försvinna. Inte nödvändigtvis som i att dö för att ibland älskar jag livet, utan försvinna som i att alla kan sluta bry sig. Det kanske är självikt, jag vet inte.
 
Samtidigt vill jag bara att någon ska fixa allt. För jag orkar inte. Och jag är väl medveten om att "fixa allt" är precis vad jag måste göra för att komma ur allt detta, och att det är jag som måste göra det. För att kunna göra det så underlättar det om man är lite mer mottaglig för att ta emot hälp etc men jag är inte det för att jag är livrädd för att personen i fråga inte ska orka. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att göra annat när just det är precis vad som hänt tidigare. 

"Men jag kommer inte försvinna"
Ok säg det igen när vi är klara så kanske jag tror på det. Hur mycket jag än vill tro på att det är sant så kan jag inte det, för vad är det som säger att historien inte upprepar sig? Det finns inget som kan lova mig det. Och då tar jag hellre lite avstånd på mitt sätt än att bli totalt krossad om historien faktiskt skulle upprepa sig.
 
Jag vill att allting ska försvinna. Det kan inte vara meningen att livet ska vara såhär. Men för att det ska hända behöver jag vara mottaglig men jag vågar inte släppa in något tillräckligt för att det ska kunna hända. 

Anteckning

Jag hatar när någon  håller i mig [utan förvarning], speciellt runt handlederna. Gör man det skriker jag. Instinktivt. 
Kan hända att det var någon som här om dagen tyckte att jag var något bångstyrig och greppade ganska hårt runt min högra handled (som jag för övrigt har ett ärr på som gör skitont) som i ett försök att få mig att lyssna, varpå jag skrek på honom, tyckte han var dum i huvudet. "Oj förlåt jag glömde bort". Han syftade på att jag hade ett ärr där - det gjorde visserligen ont - jag syftade på att jag försökte överleva och ville helst springa där ifrån. Tills jag kom tillbaks till jorden igen och insåg att alla faktiskt inte vill mig illa.
 
 

I see fire

Hur förklarar man på ett accepterat sätt, för dem som inte kan förstå, att självskadebeteende och självmordstankar inte är samma sak? För det är inte det. Det är verkligen inte det.
Självmordstankar är ganska uppenbart vad det betyder: tankar på att vilja dö och hur man ska gå tillväga. Sjävskadebeteende där emot är så mycket mer komplext om du frågar mig. Först och främst är ordet 'självskadebeteende' otroligt svårt att använda då det är sjukt diffust och i sig säger det inte så mycket, och detta pga att det varierar så offantligt från person till person vad som ses som destruktvt och inte. För det andra så behöver inte det destruktiva i sig betyda at "jag vill dö". Det kan göra det, men det behöver inte göra det. Jag kan ju såklart inte tala för någon annan även fast jag vet att jag delar detta med andra, men just i mitt fall är det mest i ångestdämpande syfte. Jag har upptäckt att det fysiska lindrar det psykiska för ett litet tag. (Även fast jag alltid ångrar mig efteråt, men det är en annan femma). Because I'm telling you, psyket har en förmåga att bryta ner och rassera vem som helst, och när bristningsgränsen infinner sig kan man ta till i princip vad som helst. 
Sen är det också såhär att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte vad jag gör. Jag bryr mig inte om att jag borde tänka lite mer långsiktigt i stunden; jag bryr mig inte om att jag skadar mig i stunden eller på ett långsiktigt plan. Jag orkar inte bry mig. Samma sak gäller maten (som också kan ses som ett självskadebeteende om man vill): även fast jag mycket väl vet hur det funkar, att man måste äta för att fungera, för att orka, för att leva, för att kunna prestera etc så orkar jag inte bry mig. I couldn't care less om jag ska vara ärlig. Det gör mig inget att jag pressar mig till bristningsgränsen; att jag stoppar min hjärna med alldeles för mycket info som inte går att processa för att det inte finns någon energi att ta av; att jag tränar tills jag stupar eller att jag skiter i att äta tills jag svimmar. jag bryr mig inte. Varför? Ja varför skulle jag? 
"Men du kanske måste börja bry dig?"
Ja kanske. Men jag är smått oinresserad atm. Varför ska jag tro att det kommer bli bättre den här gången? Varför ska jag tro på att det kommer bli bättre nu, nu när jag har ett ännu större berg att ta mig över? Det finns ingen ekvation i det. 
Hur förklarar man det här? Nej jag vill inte dö, men jag bryr mig heller inte om livet.

SöS 2013

Det var visst möjligt att drunkna i överväldigande "förbjudna" tankar och impulser. Att drunkna betyder inte enbart att dö, iallafall inte i min värld, det betyder lika mycket att inte kunna stå emot eller att någonting annat är starkare. Men jag trodde inte att det skulle hända.
Det är när alla flashbacks kommer tillbaks samtidigt, och då menar jag sådär samtidigt så jag inte vet vart jag ska börja någonstans. Jag måste börja någonstans, jag måste låta mig ledas igenom händelseförloppen en efter en för att kunna släppa det, eller iallafall processa det på ett sätt som gör att jag inte behöver "försvinna iväg" resterande tid av natten.
Det handlar inte nödvändigtvis om övergreppen i sig, utan snarare de situationer som har blivit jobbiga som en följd (tex tandläkaren) eller situationer som har uppstått som en följ (typ sös). Och det är alltid samma händelser som kommer ikapp mig. Alltid. Ibland tvingar jag mig att tänka på dem, ibland dyker de bara upp ifrån ingenstans. Det är visserligen mest fragmenterade bilder som gör sig till ett längre händelseförlopp, om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det blir som att dessa bilder sätts ihop till en intensiv kortfilm med bieffekter av sådant jag helst vill glömma.
Det slår ner som en blixt från klar himmel. Och även fast jag vet att jag "inte får" så gör jag det ändå - även fast det är dumt att trycka in naglarna i handflatorna så det blir djupa jack eller i princip riva upp armarna så att det ser ut som att jag dragit på mig en typ-3 brännskada, så gör jag det. Jag gör det för att stanna i verkligheten. För att inte tappa greppet totalt. För att inte skrika ut allting jag egentligen tänker. För att jag senare ska kunna fortsätta som vanligt. Jag minns så väl en gång på SöS - detta är en händelse jag ofta kommer tillbaks till när jag behöver att någon "säger åt mig på skarpen" - när jag blev kvar på akuten sista gången. Jag minns inte exakt hur mina tankegångar gick eller vad jag hade gjort för att hamna där, men det hade förmodligen någonting med självmordstankar att göra. Jag satt i alla fall på sängen med ryggen pressad mot väggen, knäna uppdragna under hakan, paniken var ett faktum och jacken i händerna började ta sin form. Jag minns att jag demonstrativt hade stängt dörren för att 1. jag hade ingen som helst lust att ta order och 2. för att stängd dörr betyder instängd ångest. Jag vet att jag mer eller mindre maniskt stirrade ut i ingenstans, mest för att komma till stadiet när jag kan "stänga av" på beställning, och tänkte att jag skiter fullständigt i om någon kommer in nu, för att jag orkar inte bry mig.
Evelina, som jobbade dagen till ära, hade jag träffat förut. Jag hade medverkat i någon sorts enkätundersökning året innan som hade någonting att göra med någonting som jag inte minns, det var hon som höll i den iallafall då hon pluggade till psykolog eller liknande och gjorde sin vfu på sös. Hon kom iallafall ihåg mig lika väl som jag kom ihåg henne, redan när vi pratade i telefon tidigare under dagen så kopplade hon, vilket jag tror att jag tyckte kändes ganska bra trots allt.
I takt med att jag tvingade mig själv att försvinna från verkligheten, ju mer försvann min så kallade smärtgräns och jag hade inget som helst stopp för hur hårt eller djupt i handflatorna jag tänkte pressa in naglarna. Ungefär precis i tid tills naglarna skulle komma ut på andra sidan drog väl Evelina slutsatsen att jag hade något för mig för jag hade förmodligen varit tyst lite för länge (de hade prio-2 vak på mig tror jag, vilket betyder att någon måste sticka in huvudet var tionde minut för att checka att jag inte ställt till med världskrig), så hon kom in genom dörren och hann väl inte göra mer än just det innan hon hade båda mina handleder i ett järngrepp och försökte öppna upp mina händer.
När jag har bestämt mig för någonting så har jag, och jag hade bestämt att det skulle göra ont. Lika bestämd som jag var, lika bestämd var Evelina att få mig att sluta. Hon var något starkare än mig så hon vann (den gången) och lyckades få någorlunda kontakt med mig, höll båda mina händer i sina och jag tror väl att jag blev något mer medgörlig när jag insåg att det var hon och ingen annan. Kampen fortsatte visserligen, jag lugnade mig för stunden och höll mig lugn tills hon släppte mig, och så började samma visa om.
Jag var mest rädd för att vara själv, jag vill inte för något i världen vara själv för att jag hade ingen kontroll på mig. Hon sa att hon kunde sitta med mig om hon bara kunde gå och hämta några grejer först (plugg tror jag - multitasking), men eftersom hon hittills inte hade kunnat släppa mig utan att jag skadade mig så fick jag helt enkelt lova att inte röra mig en millimeter under tiden hon var borta. Så fort hon gick utanför dörren kände jag hur paniken och ångesten smög sig på och jag önskade inget hellre än att jag inte hade lovat någonting, men jag hade lovat så jag satt rakt upp-och-ner och höll mig i styr medan kriget inombords bröt ut i raketfart. Hon kom tillbaks och stängde dörren efter sig, jag bröt ihop och gick loss som aldrig förr och hon försökte väl mest hålla ihop mig utan att själv falla offer för vad helst min instinkt sa till mig att jag behövde göra. Ungefär en timme gick då hon konstant fick påminna mig om att hålla i flaskan som jag hade bredvid mig (fryst, marknadsfördes som en mirakelkur); ett sjukt uttjatat "NEJ"'ande så fort jag gjorde minsta antydan till att knyta ihop händerna; ungefär var femte minut fick hon lägga ner vad hon höll på med för att jag inte kunde låta bli att försöka göra nya sår på armarna. Tillslut fick hon nog och höll fast mig på något magiskt sätt som jag ändå blev lugn av, och sa "jag tänker inte tillåta att du skadar dig när jag är här inne, förstår du det!?" I ren frustration drämde jag huvudet i väggen bakom mig utan att egentligen tänka på att jag gjorde det, protest förmodligen.
Jag släppte allt. Varenda spänd muskel slappnade av vilket gjorde att jag mer eller mindre föll ihop och låg dubbelvikt, hela min fasad raserades och jag blev så otroligt uppgiven att jag knappt visste ut eller in. Evelina som ju satt cirka alldeles för nära för att inte förstå att jag där och då gav upp på livet tyckte väl själv att det var lika påfrestande, jag fick känslan av att hon satt och tittade på mig ett tag innan hon mer eller mindre lyfte upp mig ifrån min dubbelvikta position, lyckades sätta sig runt mig och höll om mig så länge att jag trodde att jag hade "blivit bra igen".

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma till, mest få det ur mig tror jag. Och kanske också att sätta på kartan att jag faktiskt haft ett självskadebeteende, som jag vidare har väldigt svårt att erkänna. Just denna gången hade Evelina tagit ifrån mig både en sax och en penna för att hon förstod att jag inte skulle kunna hålla mig i styr, andra gånger på kliniken lyckades jag dra på mig både två och tre ärr för att ingen kunde tänka längre än näsan räckte. Ibland får jag för mig att vissa som jobbar inom psykiatrin är så jävla trötta på sitt jobb och liksom inte bryr sig längre, de har redan sett det värsta så det där lilla gör inte så mycket. Andra gör det för att det är någonting de brinner för, de vill liksom hjälpa och ställa till rätta och vänder ut-och-in på sig själva för att lyckas. 

Här sätter jag punkt för jag vet inte vart jag är på väg eller vad mit syfte är längre. Utvecklar kanske en annan gång. Punkt.

Jag tror mig iallafall veta vad jag gör

Det är här man hamnar när man inte längre styr själv.
Jag har ingen som helst kontroll över mina tankar för tillfället. Å ena sidan vill jag inte för något i världen att min lillasyster ska ha en storasyster med utstickande nyckelben och skavsår på höftbenen från jeansen för att det inte finns någonting som ligger emellan huden och benet, å andra sidan kan jag inte komma ifrån exstasen att det är just så det är. Jag vill inte att min 9-åriga skatt, som jag värderar högre än något i världen, ska hamna på samma spår som mig. Jag vill inte att hon ska behöva känna ångest över att äta bland folk, jag vill inte att hon ska bryta reflektionen i spegeln illa kvickt för att den får henne att gråta, jag vill inte att hon ska bli sådär sjukt obekväm när folk pratar om mat, eller ännu värre, sådär äckligt överväldigad när någon vill ha matförslag. 
 
Jag vill inte att hon ska växa upp i en värld där idealet är viktigare än att överleva dagen. Jag vill inte att vi i framtiden ska se tillbaks och inse att det vi förespråkade dödade alldeles för många - vi kan inte göra det. Vi kan inte förespråka någonting som går emot exakt allt som evolutionen någonsin har lärt oss, vi kan inte leva på ett sätt som går emot människans alla basala behov för att förstasidan av ett magasin är viktigare än att vara bra förebilder för kommande generationer. Och ja, jag säger VI. Jag säger vi för att vi alla har en del i det här. Vi har alla en del i det här samhället, vi har alla en del i det här samhället som vissa kallar skevt, vissa kallar det sjukt. Jag kallar det sjukt. Det är sjukt för att vi försöker styra om och manipulera det vi lever i; det är sjukt för att vi tror på att det fungerar; det är sjukt för att känslan av makt över ens psyke är viktigare än att se till att psyket faktiskt fungerar som det ska. Och det är ännu sjukare för att de som har insikt nog att få ner just denna vridning av samhället på papper är de som är eller har varit där. De som har möjligheten att vara en del av förändringen. Så vad är det egentligen som står i vägen?
Egot.
 
Även fast vi alla har svårt att erkänna det så är egot det vi värderar högst på jorden. I det här fallet är mitt ego starkare än drivkraften att ändra på det jag kan, jag har möjligheten att driva förändringen framåt men jag gör det inte för att mitt ego säger åt mig att jag visst kommer må bättre av skavda höftben och utstående nyckelben. Mitt ego säger alltså till mig att mitt så kallade "välbefinnande" här och nu är så mycket viktigare än att föra min lilla skatt in på rätt spår så att hon kan få slippa dessa tankegångar. Det spelar ingen roll vad vi säger åt våra barn, det spelar ingen roll att vi visar bilder och berättar historier om personer som faktiskt är lyckliga även fast de inte har ångest över mat. Det spelar ingen roll vad vi säger, för så länge vi inte lever som vi lär så kommer inte våra barn heller göra det.

"Jag drömmer drömmar om att alla försvinner"

Min hjärna orkar inte längre.
Jag orkar inte längre. Allting har börjat stänga av och det tar så jäva hårt. Jag vägrar hamna där jag en gång varit. Så fort någonting kräver minsta lilla kraftansträngning så blir det för mycket, systemet lägger ner och det är så frustrerande så att jag vill gråta. Det är så svårt att sätta ord på vad det faktiskt betyder att hjärnan stänger av, det är inte samma sak som att inte kunna koncentrera sig, det är heller inte samma sak som att inte vara intresserad. Det är snarare som att färdas i någon sorts tidsmaskin - du vet inte vart du är på väg eller när du kommer komma tillbaks till verkligheten igen. Det är lite så det känns. Dagarna passerar utan att jag ens hunnit reflektera över att de har passerat, inte som i mycket att göra utan snarare som i att jag inte alls var där. Jag vill inte gå utanför dörren för att jag vet att jag kommer känna mig så förvirrad och bortkommen som att jag var i en annan värld, så jag kommer gå hem igen. Jag vll helst inte gå ut ifrån rummet för jag vill inte att någon ska veta. Jag vill klara mig själv. Jag kan själv. 
 
Jag vägrar inse att jag inte har tagit mig igenom det än. Jag vill inte att det ska finnas där, jag vill inte att det ska sitta där och gnaga sönder mig. Jag vill att det ska försvinna för jag kan inte ta att det ska få förstöra mig igen. Jag vill bara att någon ska ta bort det för jag orkar inte med det längre. 
Men jag vet att det inte funkar så. 
 
Om jag bara kunde förklara för folk, och få dem att förstå, att faktumet att inte orka inte nödvändigtvis betyder att man generellt är lat. Det betyder snarare att luften har gått ur en, att "det där" är så consuming att ingenting annat går att fokusera på, att det som normalt ses som en enkel vardagsgrej känns som att bestiga Mount Everest. Här om dagen bröt jag ihop av tanken på att behöva handla.
Men samtidigt gör jag det till en fet dubbelmoral för jag vill inte att det ska lysa igenom. Jag vill inte att tillvaron ska ändras för det är ett fakum, jag vill inte göra någon besviken och jag vill alltid vara alla till lags.
 
Jag har en vision om att alltid vara på topp, inte nödvändigtvis prestationsmässigt (eller jo, till viss del) utan snarare att psykiskt vara så jävla stark så att inget kan bryta ner mig. Det går ett tag, det går tills jag inte orkar längre för att mina egna och samhällets krav på mig blir alldeles för höga. 
 
Det går inte att förklara hur det där jag inte kan prata om äter upp mig inifrån. Det är som att för varenda dag som går så växer berget av det som jag måste säga, men istället får det motsatt effekt och gör utlopp för det omvänt - det äter upp varenda millimeter av insidan. Det går inte att förklara varför Australien tog så himla hårt på mig, jag har inte ord tillräckligt för att förklara, plus att med varenda försök så kommer känslan av att jag var den som hade kontroll över situationen vilket i sin tur betyder att det bara är jag som hade kunnat göra annorlunda. 
 
Jag har inte mycket krafter kvar som varken kan stå emot eller förklara, och jag vet inte om jag ska låta mig släppa efter eller dras med nu, eller hålla ut och vara jävligt sparsam med de så kallade krafterna som finns.

Oh well

 

SöS 2012

"Det var så härligt att få höra dig prata"
 
Det här är någonting som har ekat konstant i mitt huvud den senaste tiden, och jag vet inte riktigt varför. Jag minns så väl när hon sa det till mig, men så mycket mer minns jag inte. Hon var så viktig för mig under tiden jag var inlagd, båda gångerna faktiskt men speciellt sista gången. Rent instinktivt klamrar vi oss fast vid det som får oss att överleva, det som får oss att orka och vilja fortsätta; vare sig det är en förälder, kompis, materiella ting, eller som i mitt fall - en läkare. Hon fick mig att orka fortsätta. Jag tror att jag har skrivit om henne förut, men det kan också vara så att det inlägget rök samtidigt som ungefär allting annat (vilket jag ångrar helt galet mycket idag). 
Hon fick mig att våga tro på att det skulle bli bättre. Hon hade ju gjort det, så då var det ju möjligt. Kunde hon så kunde jag. Hon satte sig på golvet nedanför min säng och berättade just det - att hon hade klarat det; gjort det som för mig verkade omöjligt. 
"Det går att ta sig ur Emelie, jag vet att det går. Jag är bevis på att det går."
 
Jag hade i princip slutat prata. Jag sa ingenting. Jag slutade alltid prata när jag på något sätt tyckte att livet var piss. Jag vet inte riktigt varför - om det var för att jag rent instinktivt var fast i att jag inte fick berätta, inte hade ord nog eller bara inte ville, vet jag inte. Förmodligen en blanding av allt. Så orden jag yttrade under alla de veckorna jag var inlagd var få vill jag lova. Den här läkaren då var en av två som lyckades vinna mitt förtroende - den andra var min psykolog som ju fanns på "hemmaplan" så den enda som på något sätt kunde hålla en någorlunda dialog med mig var då läkaren. I samband med att hon satt inne på mitt rum och pratade med mig sa hon också att det var helt ok att de andra ringde ner henne ifall jag vill prata, jag antar att det inte var någonting hon räknade med då jag knappt yttrat mer än ett par ljud i hennes närhet. Men jag lovar att man connectar på så många fler plan än bara genom ord när man kommer från samma bakgrund. Bara den här tryggheten att veta att jag inte behöver sätta ord på någonting egentligen för att personen i fråga förstår oavsett, eller bara närheten av någon som visste vad jag gick igenom gav mig så otroligt mycket. Jag bad henne komma ner ett par gånger, inte nödvändigtvis för att jag vill prata utan för att jag behövde känna att någon förstod mig. Jag behövde inte folk som sprang runt i vita kläder och hade gått en utbildning som gjorde att de var kvalificerade nog att springa runt i just vita kläder, jag behövde någon som genuint kunde säga "jag förstår". 
 
Hon fick mig att våga svara på frågor som "vad vill du ?" och "vad känner du ?", till skillnad från övriga som bara fick ja/nej-svar på ledande frågor. Vi satt utanför kliniken den här dagen, på trappan. Hennes så gott som outtalade uppgift var att få mig att prata; få mig att tänka själv och inse att jag inte alltid kan förlita mig på att alla andra tar beslut och löser saker åt mig. De visste att jag pratade med henne, eller ja, de visste att hon förstod mig på ett plan som ingen annan hade gjort tidigare. Och om jag pratade, jag tänkte högt utan att vara rädd för att någon skulle döma mig; jag kunde dra slutsatser utan att någon behövde göra det åt mig - för att jag var helt trygg med henne och för att jag visste att hon visste. Tanken med det hela var om sagt att jag skulle tänka själv, ta beslut själv. Det var under ett möte med ca alldeles för många människor - inklusive mina föräldrar - som alla hade lite för höga titlar för situationens bästa, där förmodligen alla hade förväntat sig att jag skulle komma tillbaks och hålla föredrag för hela bunten, men det hände inte vill jag lova. Jag låste mig, som vanligt och insåg väl att allt hon nu kommer säga att jag sa kommer ingen tro på för det var ingen av de som satt där som någonsin hade hört mig prata. Vad de trodde på och inte vet jag inte, förmodligen allt för att hon ju i grund och botten inte var någon random filur från gatan. 
Saker hände, jag satte bollen i rullning för att jag vågade öppna upp för henne; för att jag vågade dela med mig. Hon gav mig en trygghet som jag har burit med mig ända tills idag, mentalt återvänder jag till henne när jag måste vara in charge för beslut eller liknande - för att hon fortfarande är trygghet för mig, även fast detta råkar vara 3 år sedan. 

"...I'm your greatest masterpiece, you ruin me"

Det är inte förens jag ger det chansen som jag inser hur lätt triggad jag blir. 
Jag tror så mycket; jag tror mig veta så mycket. Men jag vet inte. Jag vet uppenbarligen ingenting. Jag fattar ingenting. 
Det är såklart maten jag pratar om. 
Så fort jag tänker på kalorier får jag panik; när jag överslagsräknar - vilket jag fortfarande gör, det går av bara farten. Om du en gång har lärt dig hur många kalorier någonting innehåller så vet du det för all framtid typ - får jag panik. Det sitter där i bakhuvudet och gnager. Jag försöker med all kraft jag har att inte göra just det, men det är  så svårt. Det är så svårt för att det som en gång var hela min värld inte längre får existera. Det får inte längre existera för att det förstör mig, det förstör mig på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin kan komma tillbaks. 
Jag vill så gärna kunna säga att jag är helt frisk, att jag har kommit ur det helt och att det inte längre påverkar mig. Men skulle jag säga det så skulle jag ljuga. Man är inte helt frisk förens kalorier känns naturligt och inte är triggande; eller förens alla småfix inte längre existerar. Men kalorier är triggande och jag har fortfarande småfix för mig, så jag kan inte säga att jag är frisk. Men jag är inte sjuk. Kalorier är triggande på ett sådant sätt att jag blir som uppslukad när jag tänker på det, men jag kan efter ett tags grubblande och övertalande släppa det; mina småfix är det bara jag som märker men de grundar sig på principer som jag förmodligen skulle få panik av att släppa. 
Problemet är inte att jag inte äter, för det gör jag. Utan det handlar snarare om den där alldeles för frekventa ångesten som inte är längre bort än runt hörnet som gör sig påmind alldels för ofta. Det handlar om att jag vet, med hela livet som insats, att jag har gått upp i vikt. Och det grundar sig inte nödvändigtvis i att jag är fast i "size 0-tankarna", utan snarare att jag inte längre är där jag en gång var - att jag måste förstå att det är okej att inte vara 34/36 genom hela livet. Det är så mycket konstigt jag har för mig men som jag bara kan erkänna i huvudet, alltså inte ens få ner på papper, för att det är så jävla jobbigt.Jag har en tanke om att jag kan komma över det själv,att det typ växerbort med åren eller liknande. Och det är helt okej för mig.

"Jag måte skriva om de där sista orden"

"Jag försvinner ibland, och alla frågar vad jag tänker på. Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så"
 

Jag kan inte sluta ifrågasätta allt. Vad meningen är - eller vad den var snarare. Jag fattar ingenting och jag vet än mindre vad jag ska ta mig till; någonting i mig skriker att jag måste ta tag i allt och reda ut det som kallas livet, medan den andra delen (som för övrigt har övertaget) tycker att jag ska skita i allt, inte bry mig och typ ge upp. Jag kan inte riktigt hantera det här. Jag vet än mindre vad jag ska ta mig till. Jag har gått med gråten i halsen i snart en och en halv månad, fram tills idag när jag gick hem från tåget och totalt bröt ihop. Jag har alltid varit såhär; jag vill helst inte ta tag i problemet utan trycker hellre undan det tills jag går av på mitten. Och det var väl det som hände idag antar jag. Jag gick väl av och nu måste jag hitta tillbaks igen. 
Jag har så svårt för att visa mig svag för andra. Det är knappt så jag vet hur man gör. Jag står inte ut med känslan av att inte orka, inte klara av. Det är få som jag har vågat släppa in på det riktiga livet, liksom här och nu. En handfull ungefär. Och var je gång ångrar jag det, för det var inte så det skulle bli. Det var inte meningen att någon skulle lyckas ta sig in bakom fasaden; riva lås och bom och liksom hitta fram. Det skulle inte bli så för jag skulle klara mig själv. Det var ju så det sas. Att jag kan själv. 
Jag kanske skulle kunna berätta, men jag vågar inte. Jag tror att det ska hända saker, jag vet inte vad, men något. Jag är rädd för allt. Inte rädd som i fobier utan snarare för det där konstanta att inte veta. Jag trodde att jag visste vad som väntade och vad som var menat för mig, men jag hade tvärfel. Jag hade så fel så hälften vore nog. Jag vågar inte tro på något för jag vågar inte tro på att det ska vara. 
 
"Jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en, min äldsta bror och min bästa vän"

You think you have forever, but you don't

Varför ska det bli så svårt för ?
Någonting i mig säger att det är nu jag borde sparka bakut, bli galen, skrika och tycka att det har blivit fel. En annan del säger att jag själv har satt mig i den här sitsen och att det var såhär det skulle bli. 
Jag har så svårt att få ner i ord exakt vad jag känner, för jag känner så mycket och tänker så mycket. 
 
Det är någonting speciellt med, rakt igenom, genuina människor. Och det går inte att inte tappa bort sig själv på vägen när de tas ifrån dig. 
Jag är så otroligt vilsen. Jag inser det varje gång jag hamnar i den här sitsen (vilket för närvarande har inträffat ca en gång om året de senaste fem åren). Samtidigt som jag försöker hitta och på något sätt lösa mig själv och allt vad berörd situation tillför; samtidigt vill jag bevisa och ställa till rätta med så mycket. Och det är inte alltid (läs: väldigt sällan) till min fördel. Jag tror absolut på att det är effektivt att gå in helhjärtat för någonting, men endast till den mån att det är hanterbart. Jag vill så gärna kunna säga att det är hanterbart; jag vill att det ska vara det, för jag vill kunna klara av det. 
 
Jag vet inte vad det är med mig som gör att det alltid blir såhär. Jag vet inte om det är någonting jag gör, eller inte gör för den delen heller. Lika väl som jag så desperat försöker hålla mig fast vid personen i fråga, lika väl vill jag att denne ska försvinna så fort som möjligt för jag vet hur otroligt skadad jag blir av att vänta på att denne ska tas ifrån mig. Faktum är att på de senaste 3 månaderna har detta inträffat 2 gånger. 
 
Någonstans så lyckas jag alltid inbilla mig att jag har lärt mig från tidigare situationer, att jag aldrig någonsin ska låta det bli på samma sätt igen. Jag slutar aldrig fascineras över hur fel jag har, gång på gång. Jag vet iallafall så mycket att det inte är hållbart, det funkar inte. Men jag vet inte vad jag ska göra.
 
jag är inte hel. Inte någonstans. Jag har aktivt börjat ta avstånd ifrån folk för att jag är livrädd för att de ska tas ifrån mig. Och det får räcka med det nu. 

Everything happens for a reason

Det är så mycket jag vill skriva, men jag vet inte riktigt vad 'det' är för något.
Jag känner väl mest överlag att jag behöver någon som genuint kan lyssna på mig. Jag vill kunna prata och berätta utan att behöva vara rädd för konsekvenserna; jag tänker inte längre gå med på att folk tror att jag är självmordsbenägen för att jag har ångest. Jag vill inte gå i terapi. Jag tänker inte gå i terapi. Jag går inte med på att jag ska behöva bygga upp mitt liv runt vårdkontakter, jag har redan varit där och tänker inte hamna där igen. Jag behöver inte gå i terapi. Jag vet vad jag behöver men folk verkar inte vilja fatta det; jag vill ha någon som kan lyssna utan att behöva räkna ner tiden och gärna utan namnskylt. Jag är så trött på folk som jobbar inom psykiatrin så hälften vore nog. Jag är trött på att behöva förklara om och om igen i väntan på att berörd person ska få ställa en diagnos på mig, liksom hitta det där felet som orsakar allt. Men det finns inget sådant. Det finns anledningar och förklaringar till varför det blir som det blir, men det finns liksom ingen diagnos att ställa på mig. Tro mig, alla jag har haft har antingen varit felaktiga eller så har jag blivit av med dem. Punkt. 
Det är få som förstår min genuina avsky gentemot psykiatrin. Öppen,- som slutenvård. USCH. 
Det kanske eller kanske inte är så att jag just hade en incident med just psykiatrin och att det var chefen som tyckte att hon gjorde rätt för sig, samt att hela bunten tror att jag är självmordsbenägen. Grundat på vad ? Ångest (som till att börja med berodde på en fysisk grej som jag inte alls har kontroll över, vilket de vet om, och det i sig ger mig ångest). Om jag är självmordsbenägen ? Nej. Om jag har ca 6st chefer som i det tysta går runt och tror att jag är självmordsbenägen ? Kan hända. 
"Alltså Emelie, du får hata mig."
"Det sa jag inte."
"Nej, men det syns." 
Bra, för det är precis vad jag gör. Eller gjorde iallafall. Nu har jag väl kommit över det då det var för ca 1 vecka sen, men ändå. Vi är inte bästa kompisar, och kommer aldrig bli heller. Och det gör heller inte saken bättre att hon typ släpade med mig. Jag var så arg och förstod inte alls hennes argument till varför hon tyckte att hon hade rätt. Jag fattar fortfarande inte. Men ja, hon mer eller midre släpade med mig tll berört ställe, satt och väntade med mig så att jag inte skulle gå där ifrån samt så gott som tvingade mig att prata med läkaren som dök upp efter ca 1 timme. That happened. Jag tänker inte delge vart jag jobbar någonstans då jag förmodligen kommer avskräcka alla från att någonsin vilja jobba där, men det är ett trevligt ställe iallafall. 
Någonstans fattar jag väl att hon inte gjorde det för att vara elak (kan vi prata om det faktum att hon jobbade över typ tre timmar för att hon inte ville släppa hem mig) utan för att hon inte ville att någonting skulle hända. Utifrån hennes (deras, de var två) perspektiv så kan jag väl förstå resonemanget, men utifrån mitt perspektiv och med bagaget jag redan har med mig ifrån psykiatrin så var det helt oförståerligt då jag redan har åkt in med samma känslor miljarder gånger förut och mer eller mindre fått vända i dörren. Hade jag bara fått berätta min syn på det hela och typ stoyn bakom så hade det löst sig. Och åter igen, det hela grundade sig i det fysiska och inte psykiska, och hade hon bara velat förstå det så hade jag inte behövt förklara ett skvatt.
 

"Every now and then I fall apart"

Ångest.
Om jag skulle sammanfatta livet med ett ord så skulle det vara ångest. Just nu är allt jobbigt, förmodligen för att det är så mycket jag inte vet. Jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte hur det kommer bli, jag vet inte vad jag ska förvänta mig - det enda jag vet är att jag har 39 dagar på mig att avsluta allt på hemmaplan innan jag styr stegen mot sydligare breddgrader. Och med avsluta innefattas också sådant som inte ens är påbörjat. 
Jag tror någonstans att när man kommer till liknande vägskäl i livet - a.k.a riva upp allting här hemma för någonting helt främmande på andra sidan jorden - så är det ett ypperligt tillfälle att ta ett steg tillbaks och bara observera. Sig själv alltså. Jag får ändå för mig att det säger så mycket; det säger så mycket om mig själv och hur bra jag känner mig; hur bra jag är på att hantera stress (långvarig sådan, vardagsstress är en del av iallafall min 24-timmars-rytm) och fungerar i icke-vardagliga situationer. Och på en skala från ett till tio där tio är superbialt så ligger jag nog på en trea. Närmre fyra än tre, men fortfarande tre. Fast å andra sidan så är det väl no such thing som att hantera en påfrestande situation, jag menar, det som jag ser som perfekt ser någon annan som kaos. "What's perfect for the spider is chaos for the fly". Lite så. But still, jag har konstant ångest. 
Jag vill verkligen inte att min nuvarande situation ska gå ut över någonting annat, jag vill inte att det ska påverka varken jobbet eller vad jag gör "privat". Men det gör det, konstant. 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Jag har ett jobb som kräver att jag måste kunna gå in i en roll och stanna i den i 12 timmar, det finns liksom inte plats för ångest eller att tänka på annat, det är leverera som gäller. Och det är så svårt. Just nu är det svårt för att allting annat som håller på att hända i och runt mig säger att jag inte alls kan spela; jag kan inte låtsas och jag kan inte leverera, jag måste vara på riktigt och få vara i det. Men samtidigt, om jag skulle ge efter så skulle ju inte det heller löna sig. Detta är något av ett moment 22; om jag inte skulle fortsätta så skulle jag bli galen av att ha så myket tid att döda och tänka på, men å andra sidan är det just det - tänka och bara vara, som jag behöver mest. För det är så jag funkar, så har jag alltid hanterat jobbiga situationer och det har ju somewhat funkat. Men jag kan inte sluta, jag kan inte ge upp nu. Jag älskar mitt jobb mer än vad som borde vara lagligt, och just därför känner jag inte att jag kan ge upp på det.
 
Varför ger jag mig in på så mycket dumheter för ? Varför kunde jag inte bara ha valt typ Nederländerna eller något ? Usch vad jag blir trött på mig ibland. But oh well, det är la bara å gör't. Jag säger inte att jag har ångrat mig, jag säger bara att jag tycker att det är lite i längsta laget att flytta till Australien. 
 
För övrigt - för den som är intresserad - så startar kbt-ish-racet nästa fredag. Jag dör alltså. Jag fattar dock fortfarande inte hur det ska gå till eller vad som ska hända, jag vet bara att jag känner mig lite smått obekväm med tanken på vad som kan komma att hända. Ja, börjar alltså. Nästa fredag. Då är det på dagen exakt en månad tills att jag landar i Canberra. Här kör vi rätt in i kaklet, ingen återvändo. Punkt. 

Let go of safe harbour

Jag finner ofta mig själv ifrågasättande. Alltså till den grad att jag kan bli galen.
Ofta handlar det om hur min situation hade sett ut idag om jag inte hade tagit det där avgörande steget när jag väl gjorde det; alltså den där dagen andra veckan in på gymnasiet. Vad hade hänt om jag inte tagit mig i kragen och sagt som det var ? Hur hade det blivit om jag hade fortsatt leva i min perfekta bubbla; i den där världen då allt negativt gick igenom någon slags scanning för att sedan hamna i slutfacket, förnekelse. Jag levde någon sorts perfect teenage dream i ungefär två veckor, det var ungefär då jag kände att jag höll på att spricka. Även fast allting utåt sätt praktiskt taget var perfekt - vilket också var vad jag ville, så var det ungefär så långt min energi räckte. Det fanns liksom inte i min tankebana att jag behövde börja inifrån.
Jag minns det så väl. Eller inte just den dagen, men dagarna runt om. Jag hade väl mer eller mindre insett att jag var tvungen att göra någonting åt allting som var så trasigt, för att på ett någorlunda skapligt vis kunna fortsätta leva. För det var ungefär vad det handlade om. På inget mindre än under en natt slog den där perfekta bubblan om till att bli en isolerad, bäcksvart kupol utan minsta utväg i sikte. Och någonstans mitt i allt det där bäcksvarta kämpade jag som om jag höll på att dö - inte nödvändigtvis för att det var det som höll på att hända, utan snarare för att jag inte stod ut med tanken att jag höll på att tappa min fasad och att resten av världen skulle få se hur min värld egentligen såg ut.
Jag blev så gott som avskalad. Det tog ett tag, men det hände. Det tog ett jävla bra tag faktiskt. Sex månader totalt. 
Jag pratar inte - i början. Inte alls. Jag vet inte hur många som har blivit uppriktigt irriterade, snudd på verbalt aggressiva, för att jag inte pratar. Jag tror jag kan uppfattas som ganska nonchalant, liksom "gör vad du vill jag bryr mig inte"-typen, även fast det varken är fallet eller min avsikt. (NOTE: såklart inte i vardagslivet, det vore ju ganska jobbigt om det var så. Jag kan inte förklara exakt vad det är som gör det, men det handlar väl mer om när någon är på väg in under skalet och ser allt det där som jag helst vill hålla för mig själv.) Jag minns så väl när den spärren släppte när jag var hos kuratorn på skolan; jag tror jag hade pratat på i ungefär 1 ½ timme - oavbrutet - när jag insåg att det var just det jag hade gjort. Hon tittade på mig och sa, 'jag har väntat så länge på att den här dagen ska komma'.
Jag tänker ofta på den tiden, alltså typ-ish 2011/2012, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Ibland känner jag att det kan vara jättebra att, på dagar som känns helt förjävliga och livet meningslöst, se tillbaks på vart jag har varit och hur långt jag har kommit. Å andra sidan känns det som att jag är klar där. Jag har inget där att göra. Det finns ett citat som jag ramlade över här för några veckor sen, och det fick mig verkligen att tänka till; "there's a difference between turning the page and closing the book". Men jag vet inte, det är som att jag är rädd för att släppa taget.