Long time, no see.
Gosh. Jag vet inte ens vart jag ska börja.
 
Ett och ett halvt år har gått sedan sist, och - boy, vad det har hänt saker.
First off så kan man väl sammanfatta det gångna året med ett enda ord - psyk. Bara det här året har jag spenderat ungefär 2 månader sammanlagt på slutenavdelningen, LPT har varit uppe på tapeten men det hände aldrig.
Jag har inte alls varit långt ifrån en psykosdiagnos som grundar sig i min PTSD, men det gick inte heller så långt - tack och lov.
 
Jag har varit så långt nere på botten att jag seriöst trodde att jag skulle dö, inte nödvändigtvis på grund av självmord utan snarare att fysiskt drunkna i mitt inre. Jag har blivit proppad med diverse mediciner - det var antingen det eller LPT, jag har smällt i dörrar, försökt fly, varit fasthållen, drämt huvudet i väggen så hårt att jag var yr i flera dagar. Jag har självskadat, önskat ett slut på allt, varit inlåst, och varit så djupt ner i ätstörningens töcken att systemet höll på att lägga ner. 
Men - jag har aldrig slutat kämpa.
Jag kan väl inte direkt påstå att jag kämpar för mig själv i första hand, utan för andra. Speciellt mina småsyskon. Jag är så mycket mer mamma än storasyster och ibland undrar jag hur de skulle klara sig utan mig. Själviskt kan tyckas. Jag vet att de skulle klara sig rent praktiskt - en person kan inte vara ansvarig för en annans överlevnad - men det skulle vara med nöd och näpe. Jag vet att jag fyller en funktion i andras liv men jag kan inte hitta den i mitt eget liv. Det är som att jag lever för andra.
 
Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. 
Jag brukar likna livet med två böcker. Du befinner dig alltid i någon av dem, den ena är ljus och ser på framtiden som någonting hoppfullt och meningsfullt; medan den andra är svart och dyster och det enda som spelar roll är hur långt ner på botten jag kan komma. Dessa böcker följer varandra parallellt genom vardagen, den ena tar vid när kapitlet i den andra boken tagit slut. Det är som att allting är förutbestämt, haken är bara att vi inte har någon aning om vad nästa sida; nästa kapitel kan komma att innebära. Boken (böckerna) är ditt liv och hela din story finns i den - från vaggan till graven.
 
Utsidan just nu ser nog rätt bra ut. Jag har många bollar i luften och saker tycks rulla på. Jag har skillt mig ifrån ätstörningen och gått upp 13 kilo det senaste året, och i ärlighetens namn har jag aldrig mått bättre i mig själv (på den fronten) eller någonsin varit starkare än såhär. Det där förbjudna viktsträcket är sedan länge passerat och jag kunde inte bry mig mindre. 
 
Inuti? Jag vet inte.
På ett sätt mår jag bra för att jag kan, men samtidigt går jag med taggarna utåt och bara väntar på att smällen ska komma. För det lär ju vända. Men, man vet aldrig. 
"Du fattar att jag är rädd om dig va?"
Ingenting kunde tas med mer sarkasm från min sida. Why should you? Många gånger tror jag att saker sägs endast för att titeln på personen i fråga antyder att detta är vad som bör sägas, som om det vore ett kvitto på något. Utbildning.
Som om jag efter 2 sessioner och sammanlagt 5 timmar skulle känna mig lugnare än någonsin och att det faktum att jag mer eller mindre är okapabel till att acceptera nya människor och att lita på dessa vore ett minne blott. YOU ARE WRONG. För varje ny person som jag släpper in på livet och som är titulerad att hjälpa mig växer ångestbubblan allt mer, för det var ju inte såhär det skulle bli. Jag kan ju själv. I skrivande stund hör tjugoett år och två veckor till det förflutna, varav 25% av dessa endast bestått av biprodukten av "kan själv" aka självmordsförsök, självskada, inläggningar, en och annan resursenhet, and the list goes on. Det borde säga mig något, försalgsvis att jag borde sluta vara så jävla envis och kanske inse att en inte bör klara allt själv hela tiden för då blir slutprodukten något i stil med ovan lista. Men nej. Jag kan själv. Jag tror inte att någon kommer orka ändå.
Med det sagt så, nej, jag är inte helt själv. Även fast jag många gånger skulle önska att alla kunde låta mig vara in the sense of att jag vekligen inte vill besvära folk, men jag förstår ju att det inte skulle bli så bra. Dock skulle jag helst försvinna. Inte nödvändigtvis som i att dö för att ibland älskar jag livet, utan försvinna som i att alla kan sluta bry sig. Det kanske är självikt, jag vet inte.
 
Samtidigt vill jag bara att någon ska fixa allt. För jag orkar inte. Och jag är väl medveten om att "fixa allt" är precis vad jag måste göra för att komma ur allt detta, och att det är jag som måste göra det. För att kunna göra det så underlättar det om man är lite mer mottaglig för att ta emot hälp etc men jag är inte det för att jag är livrädd för att personen i fråga inte ska orka. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att göra annat när just det är precis vad som hänt tidigare. 

"Men jag kommer inte försvinna"
Ok säg det igen när vi är klara så kanske jag tror på det. Hur mycket jag än vill tro på att det är sant så kan jag inte det, för vad är det som säger att historien inte upprepar sig? Det finns inget som kan lova mig det. Och då tar jag hellre lite avstånd på mitt sätt än att bli totalt krossad om historien faktiskt skulle upprepa sig.
 
Jag vill att allting ska försvinna. Det kan inte vara meningen att livet ska vara såhär. Men för att det ska hända behöver jag vara mottaglig men jag vågar inte släppa in något tillräckligt för att det ska kunna hända. 
Jag hatar när någon  håller i mig [utan förvarning], speciellt runt handlederna. Gör man det skriker jag. Instinktivt. 
Kan hända att det var någon som här om dagen tyckte att jag var något bångstyrig och greppade ganska hårt runt min högra handled (som jag för övrigt har ett ärr på som gör skitont) som i ett försök att få mig att lyssna, varpå jag skrek på honom, tyckte han var dum i huvudet. "Oj förlåt jag glömde bort". Han syftade på att jag hade ett ärr där - det gjorde visserligen ont - jag syftade på att jag försökte överleva och ville helst springa där ifrån. Tills jag kom tillbaks till jorden igen och insåg att alla faktiskt inte vill mig illa.