"Du fattar att jag är rädd om dig va?"
Ingenting kunde tas med mer sarkasm från min sida. Why should you? Många gånger tror jag att saker sägs endast för att titeln på personen i fråga antyder att detta är vad som bör sägas, som om det vore ett kvitto på något. Utbildning.
Som om jag efter 2 sessioner och sammanlagt 5 timmar skulle känna mig lugnare än någonsin och att det faktum att jag mer eller mindre är okapabel till att acceptera nya människor och att lita på dessa vore ett minne blott. YOU ARE WRONG. För varje ny person som jag släpper in på livet och som är titulerad att hjälpa mig växer ångestbubblan allt mer, för det var ju inte såhär det skulle bli. Jag kan ju själv. I skrivande stund hör tjugoett år och två veckor till det förflutna, varav 25% av dessa endast bestått av biprodukten av "kan själv" aka självmordsförsök, självskada, inläggningar, en och annan resursenhet, and the list goes on. Det borde säga mig något, försalgsvis att jag borde sluta vara så jävla envis och kanske inse att en inte bör klara allt själv hela tiden för då blir slutprodukten något i stil med ovan lista. Men nej. Jag kan själv. Jag tror inte att någon kommer orka ändå.
Med det sagt så, nej, jag är inte helt själv. Även fast jag många gånger skulle önska att alla kunde låta mig vara in the sense of att jag vekligen inte vill besvära folk, men jag förstår ju att det inte skulle bli så bra. Dock skulle jag helst försvinna. Inte nödvändigtvis som i att dö för att ibland älskar jag livet, utan försvinna som i att alla kan sluta bry sig. Det kanske är självikt, jag vet inte.
 
Samtidigt vill jag bara att någon ska fixa allt. För jag orkar inte. Och jag är väl medveten om att "fixa allt" är precis vad jag måste göra för att komma ur allt detta, och att det är jag som måste göra det. För att kunna göra det så underlättar det om man är lite mer mottaglig för att ta emot hälp etc men jag är inte det för att jag är livrädd för att personen i fråga inte ska orka. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att göra annat när just det är precis vad som hänt tidigare. 

"Men jag kommer inte försvinna"
Ok säg det igen när vi är klara så kanske jag tror på det. Hur mycket jag än vill tro på att det är sant så kan jag inte det, för vad är det som säger att historien inte upprepar sig? Det finns inget som kan lova mig det. Och då tar jag hellre lite avstånd på mitt sätt än att bli totalt krossad om historien faktiskt skulle upprepa sig.
 
Jag vill att allting ska försvinna. Det kan inte vara meningen att livet ska vara såhär. Men för att det ska hända behöver jag vara mottaglig men jag vågar inte släppa in något tillräckligt för att det ska kunna hända. 
Jag hatar när någon  håller i mig [utan förvarning], speciellt runt handlederna. Gör man det skriker jag. Instinktivt. 
Kan hända att det var någon som här om dagen tyckte att jag var något bångstyrig och greppade ganska hårt runt min högra handled (som jag för övrigt har ett ärr på som gör skitont) som i ett försök att få mig att lyssna, varpå jag skrek på honom, tyckte han var dum i huvudet. "Oj förlåt jag glömde bort". Han syftade på att jag hade ett ärr där - det gjorde visserligen ont - jag syftade på att jag försökte överleva och ville helst springa där ifrån. Tills jag kom tillbaks till jorden igen och insåg att alla faktiskt inte vill mig illa.
 
 
Hur förklarar man på ett accepterat sätt, för dem som inte kan förstå, att självskadebeteende och självmordstankar inte är samma sak? För det är inte det. Det är verkligen inte det.
Självmordstankar är ganska uppenbart vad det betyder: tankar på att vilja dö och hur man ska gå tillväga. Sjävskadebeteende där emot är så mycket mer komplext om du frågar mig. Först och främst är ordet 'självskadebeteende' otroligt svårt att använda då det är sjukt diffust och i sig säger det inte så mycket, och detta pga att det varierar så offantligt från person till person vad som ses som destruktvt och inte. För det andra så behöver inte det destruktiva i sig betyda at "jag vill dö". Det kan göra det, men det behöver inte göra det. Jag kan ju såklart inte tala för någon annan även fast jag vet att jag delar detta med andra, men just i mitt fall är det mest i ångestdämpande syfte. Jag har upptäckt att det fysiska lindrar det psykiska för ett litet tag. (Även fast jag alltid ångrar mig efteråt, men det är en annan femma). Because I'm telling you, psyket har en förmåga att bryta ner och rassera vem som helst, och när bristningsgränsen infinner sig kan man ta till i princip vad som helst. 
Sen är det också såhär att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte vad jag gör. Jag bryr mig inte om att jag borde tänka lite mer långsiktigt i stunden; jag bryr mig inte om att jag skadar mig i stunden eller på ett långsiktigt plan. Jag orkar inte bry mig. Samma sak gäller maten (som också kan ses som ett självskadebeteende om man vill): även fast jag mycket väl vet hur det funkar, att man måste äta för att fungera, för att orka, för att leva, för att kunna prestera etc så orkar jag inte bry mig. I couldn't care less om jag ska vara ärlig. Det gör mig inget att jag pressar mig till bristningsgränsen; att jag stoppar min hjärna med alldeles för mycket info som inte går att processa för att det inte finns någon energi att ta av; att jag tränar tills jag stupar eller att jag skiter i att äta tills jag svimmar. jag bryr mig inte. Varför? Ja varför skulle jag? 
"Men du kanske måste börja bry dig?"
Ja kanske. Men jag är smått oinresserad atm. Varför ska jag tro att det kommer bli bättre den här gången? Varför ska jag tro på att det kommer bli bättre nu, nu när jag har ett ännu större berg att ta mig över? Det finns ingen ekvation i det. 
Hur förklarar man det här? Nej jag vill inte dö, men jag bryr mig heller inte om livet.