Jag har länge tänkt på vart jag hade varit idag om jag inte hade varit med om det som jag har varit med om.
Vad hade jag gjort just nu ? Vad hade jag haft för intressen ? Vad hade jag haft för nätverk ?
 
Någonting jag garaterat inte hade haft är mitt nätverk, och när allt kommer omkring vill jag inte ändra på det för något i världen. Jag kan inte direkt påstå att det varken är stort eller mångsidigt, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är vad man själv får ut av det. Jag kan bara tacka gudarna för vissa personer som har valt att stanna kvar i mitt liv för att de tror på mig och att de förstår att det ibland tar lite längre tid för mig att genomföra och ta mig för vissa saker. Att de trodde på mig när ingen annan gjorde det - inte ens jag själv, är ganska mäktigt.
 
Jag tror på att allting händer för en anledning, och även fast man inte kan se det just då så tror jag att det har någonting att göra med framtiden. Vad man vill vända det till är väl frivilligt, men man har makten i sina egna händer. 
Och detta ska komma ifrån dig, tänker ni säkert. Det är okej. Ofta vet man bättre än vad man tar sig för, och man vet bättre än det man utsätter sig för, men ibland kanske man måste ta det med en nypa salt. Det är mycket jag har gjort och utsatt mig själv för tidigare som jag inte har brytt mig om för att framtiden och resten av mitt liv inte har spelat någon roll, och om det egentligen är så konstigt behöver vi väl inte diskutera ?
 
Jag tycker att det är tragiskt att vissa ska gå igenom mer än andra för att klara av framtiden, för det är så jag ser det. Baserat på mitt förflutna så har jag många dörrar som står öppna för framtiden, och jag hade aldrig fått dessa möjligheter om mitt liv hade utspelat sig annorlunda. Jag säger inte att jag är glad för att det hände eller någonting sånt där, men idag har det stärkt mig och jag har det gärna så. Just det här om det var "bra" att det hände eller inte kan för vissa låta helt vrickat, men jag tror att man själv måste ha varit där för att förstå innebörden i det jag försöker säga. 
 
Det är ju också så att på grund av det här har jag försökt ta mitt liv två gånger, för att det har varit så jävligt i stunden. Men idag är jag glad för att jag har överlevt (även fast jag har mina stunder ibland) och kan göra vad jag vill med resten av livet. Jag tror att tålamod är nyckeln till frihet, och står man bara ut med det som drar ner en (eller varför inte försöka ändra på det ?) så kommer lyckan och fiheten komma till en när man minst anar det.
 
Det blir inget direkt avslut på detta inlägg då det mest är gröt i mitt huvud, men jag slänger in ett klyschigt citat som får avrunda det hela. (Ja, jag gillar ordet klyscha i alla dess former, dock inte i talspråk.)
 
"Never be bullied into silence. Never allow yourself to be made a victim. Accept no one's definition of your life; define yourself."
Igår slog det mig; Jag har inte alls gått vidare.
Jag har inte alls släppt taget och jag har inte alls börjat om. Jag trodde verkligen att jag hade gjort det, jag trodde att jag hade tagit deras kontroll över mig ifrån dem. Men icke.
 
Vad säger det här då ?
Förmodligen att jag har så mycket kvar att jobba på. Saker som jag inte ens visste existerade har visat sig. Det är läskigt alltså; hur någonting så litet kan väcka någonting så stort. Det var som att det bara låg under ytan och väntade på att få explodera, och gissa vad ? Det är det här jag har varit så rädd för så himla länge, det känns som ett steg tillbaks. Eller så är det just det som det inte är - det kanske helt enkelt är en ringklocka som säger mig vad jag egentligen lever i; i någon sorts förnekelse och tro om att allting är så himla bra.
Det är uppenbarligen inte det.
 
Jag har kommit in i en fas då jag känner mig så sjukt ensam.
Jag vet att jag inte är det och jag vet inte varför, men jag känner mig verkligen som den enda personen som existerar på denna planet. Det är som att folk tror att bara för att man utstrålar positiv energi så har man glömt allting och att allting är frid och fröjd, men det är verkligen inte så.
Jag brottas med en tiger just nu. En jävligt stor och elak sådan - med sjukt vassa klor. Och det är som att för varje brottningsmatch jag tar mig an så river han bara djupare och djupare, tuggar och tuggar och liksom bara överlägsnar mig. 
Någonstans så känns det som att jag har gått tillbaks till lilla mig. Lilla hjälplösa mig, nio år gammal. Jag känner mig så himla hjälplös och det är ingen som förstår mig, knappt jag själv. Jag har inte orden att uttala vad jag faktiskt känner, jag vet inte om det går. 
Jag saknar Ida jättemycket. Verkligen. Det är också obeskrivligt. Jag kan sitta och tänka tillbaks på tiden när jag var hos henne hela tiden, och börja gråta. Rätt upp-och-ner. Hade inte hon kommit in i mitt liv just då hade jag inte levt idag. Och så kan man ju tänka; att jag ska vara glad för att jag hade henne då och att jag över huvudtaget lärde känna henne. Ja visst, jag är jättetacksam för det och det vet hon också, men ärligt talat så är det någonting som saknas i mitt liv nu för tiden. Jag har aldrig stött på någon människa någonsin som har förstått mig på det viset och verkligen visat det. Hur hon jobbade övertid i timtal för att försäkra sig om att jag inte skulle ta livet av mig, hur hon envisades med att jag skulle lita på henne, hur hon (det här är någonting som jag alltid börjar gråta av) var kvar hos mig i timmar inne på SöS för att jag var så himla ledsen... Jag kan hålla på i evigheter. Hon brydde sig verkligen. Det var inte så att hon satt och räknade minutrarna så att lönen skulle rulla in, utan det var verkligen äkta. Det saknar jag jättemycket.
 
Jag tror också att mycket av den här ensamheten kommer ikapp nu för att jag inser hur mycket fel jag har gjort på senaste tiden. Hur jag totalt har ignorerat min pappa i snart ett år, och det är någonting som jag verkligen inte har en aning om hur jag ska ta tag i. Massa saker. 
Jag är snart besegrad.