"Nu har vi haft uppvärmning, så nu går vi på högsäsongen."
Oh lord. 
Lite känslan av att gå in på högsäsongen på grönan; förjävligt, men förhoppningsvis får man ut någonting bra av det.
 Citerade tandläkaren alltså.
Den senaste veckan har jag ändå lyckats att inte tänka så mycket, vilket är bra i min mening. Jag har inte överanalyserat, inte blivit galen och faktiskt kunnat tänka på annat utan att behöva tvinga mig till att göra just det. Så min inställning till idag var ganska sansad, om man kan säga så. Dock tog jag en dag i förra veckan och tänkte att jag en gång för alla måste få ordning på mig själv; reda ut vad jag tycker är jobbigt och varför. Sagt och gjort, jag gjorde det men vet dessvärre inte om jag kom fram till så jättemycket. Men det är efter det som jag inte har "behövt" tänka så mycket, så det blev väl ändå någonting utav det tänker jag. Det kanske bara var grejen att sätta ord på och trassla ut tankarna; att tänka igenom problemet utan att skjuta upp det som gjorde susen. 
Trodde jag. Nope.
Inte det. Det är som att ett stort betongblock på närmre ett ton ställer sig mitt i vägen. Omöjligt att rubba liksom. Ja, fast mentalt då. Och det om något underlättar ju inte. Om vi nu refererar till blocket så vet jag inte hur jag ska få bort det. Inte en aning. Jag har sagt det så många gånger förut, men det tåls att sägas igen; jag vet att det inte är farligt. Så varför blir det alltid samma sak då, det kan man ju fråga sig. Jag har många teorier, men ingen är tillräckligt övertygande för att jag ska (missförstå mig rätt) tycka att det är okej att det blir på samma sätt varenda gång. 
Vad är kontentan tro ?
Ja ungefär att jag inte är ensam om att ha insett att jag egentligen inte är färdig-kbt'ad (nej det ordet finns inte i ordlistan), vilket jag har tyckt och tänkt så länge att jag faktiskt är. Men jag har väl på något grasiöst vis förtängt och tryckt undan just detta för att jag inte vill; jag vill inte ha att göra med det det och jag vill inte tänka på det. Det ingår inte riktigt i min plan att köra ett kbt-race inom kort, jag vet inte om jag vill ta den smällen faktiskt. Då måste jag ha med så mycket i beräkningarna och vara beredd på både det ena och det andra, och jag tror inte att jag vill det. Men jag är inte övertygad åt något håll än så vi får la' se helt enkelt. 
 
Nu ska jag ta och samla ihop alla mina krafter, lägga dem i en säck och spara dem tills (nästa) fredag - för då jävlar ska det där förbannade blocket bort. 
Det slog mig just att jag borde göra en, typ, "life update". Det finns säkert själar där ute som har bilden av att jag fortfarande är fast i mitt destruktiva, jävligt mörka liv. But no way, José. 
Förutom min extremt komplexa tandläkarskräck (som för övrigt gör mig jävligt förbannad) så är livet helt fantastiskt. VEM trodde att jag någonsin skulle säga det !? It's freakin' fabulous.
Jag ska inom en snar framtid (i Juni närmare bestämt) åka som au pair till Australien. Alltså Juni, det är så snart. Det blev mer eller mindre bestämt igår - "we're very keen to have you come and stay with us",det tar jag som ett ja iallafall. Hela den här processen har varit så seg, jag bestämde mig ordentligt i Maj förra året att det är det här jag vill göra, och att det nu är så snart skrämmer skiten ur mig ärligt talat. Fun fact: den familjen som jag nu ska till är faktiskt den första jag pratade med.  Fun fact 2.0: Jag och lilltjejen fyller år på samma dag. 
När jag kommer hem (sen någon gång) så är tanken att jag ska plugga klart helvetesgymnasiet för att sedan bli lågstadielärare. Jag trodde aldrig i mitt liv att JAG skulle säga att jag ska bli lärare, men jag hade fel obviously. Jag är inne i någon period nu när allt bara känns så rätt, och jag vet inte om jag ska fortsätta på det spåret eller lägga av innan det spårar totalt. Man kan ju såklart ändra sig - vilket jag har gjort miljarder gånger - och vi får väl helt enkelt se om detta håller eller inte. Inget i livet är väl egentligen bindande och man kan ju komma in på sidospår här ooch där så vem vet; jag kanske helt enkelt slutar som molekylforskare. Okej nej det kommer inte hända. Det är ungefär lika trovärdigt som att jag skulle bli tandläkare, för DET kommer inte hända. Okej det är mer troligt att jag bllir molekylforskare. Är det ens ett yrke förresten ?
 
I övrigt har jag lagt cheerleadingen på hyllan. Ja alltså i den bemärkelsen att jag ALDRIG aldrig aldrig mer kommer stå på mattan igen, men resten tåls att diskuteras. Jag funderar allvarligt på att se vad det finns i cheerleadingväg i Australien, för att ändå ha kvar någon sorts trygghet. Även fast det är ett gym på andra sidan jorden så är ju principen den samma. Men vi får la se. 
 
Vidare så händer det inte så mycket mer spännande i mitt liv, som om inte detta vore nog. Mitt nästa stressmoment är att få ihop alla papper och få till allting; det är lite enklare att säga att jag ska göra någonting än att faktiskt göra det har jag märkt. Men det ska nog fixa sig. Ba' gör't liksom. Mitt nya motto för övrigt. 
 
"Let it go, let it gooooo !" Alltså jag är freaking obsessed, jag ÄLSKAR Frozen ! Jag kanske eller kanske inte har en spellista på Spotify som heter " Because... FROZEN" och som vidare kanske går på repeat 24/7. Kanske.
 
OVER AND OUT