Just nu börjar jag faktiskt bli väldigt störd och irriterad på mitt eget beteende. 
Bara de senaste dagarna har jag tänkt en hel massa gånger att jag måste rycka upp mig och sluta upp med vad jag håller på med. Jag vet själv att jag inte orkar - varken psykiskt eller fysiskt - att hålla på såhär, jag kan inte göra det jag vill och skolan hamnar på prio sjuttiofem ungefär. 
Igår var det den värsta dagen på riktigt länge. Det tog mig trettio timmar att äta någonting, vilket var - för den som vill anteckna - två råa chaminjoner. Grejen var att jag under hela dagen tänkte att jag måste bryta, att bryta skulle ha varit det bästa jag kunde göra. Men icke. Jag är så himla delad vad gäller det här; å ena sidan vill jag verkligen inte ha det såhär, men å andra sidan så kan jag verkligen inte tänka mig att gå upp ett gram till i vikt, att äta normalt och regelbundet eller att acceptera att det är så livet egentligen ska se ut. Vad gör man egentligen ? Jag vet inte.
 
Jag pratar egentligen inte vikt eller någonting såntdär då jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att erkänna det för mig själv, jag säger inte att jag nu ska berätta vad jag väger för det är det aldrig någon som någonsin kommer att få ta del av, men det jag vill komma till är att jag inte ser något som helst slut på det här. Jag har som jag har sagt förut, haft det såhär ända sen jag var nio år vilket är halva mitt liv. Skillnaden med då och nu är att jag då tydligt kunde se att jag gick ned i vikt och kunde acceptera och leva med att om jag går ned ett endaste kilo till så skulle det vara ohälsosamt och allt vad det heter, men det är inte så nu. Jag vet ju ändå någonstans att jag går ner i vikt även fast jag inte väger mig längre (jag har fått vågförbud för den som undrar) då de flesta kläder ramlar av, men att inte få det bekräftat i siffror gör allting bara värre. När det är svart på vitt har jag kontroll. Visserligen så är det ingen som har tagit ifrån mig mina måttband än vilket gör det hela lite enklare, men det är inte samma sak. Jag har ett hum om vad jag väger idag då jag vägde mig dagen efter Grekland även fast jag inte fick (badass), men att inte veta idag gör mig galen. När mina matproblem blev centralt hos Ida (vilket visserligen bara var typ i tre veckor) så kunde jag acceptera vad jag vägde då och någonstans inse att jag inte kan gå ner mera för att det då skulle bli ohälsosamt och allt vad det heter, men grejen är att jag för länge sen passerade den vikten och ligger en del under, men ändå har jag aldrig varit mer obekväm i mig själv. Jag kan inte acceptera att jag måste gå upp i vikt, jag vägrar. 
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, jag går under snart. 
Imorse t.ex. så tog det mig en och en halv timme att komma upp ur sängen utan att svimma, och jag vet precis att det beror på att jag inte har ätit, men det betyder också att man har lyckats. Jag vet just nu att det är skevt, men det är det jag är bekväm med och jag tror att det är så jag vill ha det. 
 
(Ursäkta om det här blev något osammanhängande eller konstigt, men jag har väldigt svårt att skriva när jag har musik på i bakgrunden vilket jag har nu, men jag gör nästan allt för att lyckas överrösta mina äckliga demoner i huvudet)
Nu är jag hemma igen.
Visst att det var skönt att komma hem, men om jag fick välja så skulle jag allra helst flytta till Grekland.
 
Annars så finns det inte så mycket annat positivt att komma med den här gången heller; under hela veckan har jag mer eller mindre gått på autopilot och stängt av alla mina känslor vad gäller det fysiska, psykiska och emotionella, nästan helt iallafall. Jag har som jag trodde självklart gått upp i vikt vilket jag typ får panik av att tänka på. Samtidigt har jag fått tillbaks mitt självskadebeteende, och jag har kommit in i en fas då jag hallucinerar väldigt lätt. Det om något är inte roligt; det flyger ansikten och rätt vad det är så rullar någon/något förbi - bokstavligen rullar.
Jag vet inte, allt är bara otroligt jobbigt just nu. Det räcker.
Jag vet att jag har en väldigt skev bild av mig själv - visste jag inte det innan så vet jag det nu - men jag vet inte om det är någonting som jag vill ändra på. Jag har jättesvårt att tänka mig in i en situation där jag typ har höga tankar om mig själv, inte storhetsvansinne, utan mer själverkännande skulle man väl kunna säga. (Till och med den där meningen har jag svårt att utveckla för att den säger för mycket.) Någonting som jag där emot har väldigt svårt att inse är att jag måste jobba på det för att komma vidare i livet. Jag har väldigt svårt att förstå att man måste älska sig själv för att lyckas med det man vill, jag tror helt enkelt inte på det. I era ögon kanske jag har totalfel och är ute och cyklar långt borta i ingenstans, men i så fall, prove me wrong. Jag skulle kunna hålla ett heldagsföredrag om det här och om vad jag tycker och tänker, men det är ingenting jag tänker ta tag i just nu.   
Next up blir att packa upp det sista och iallafall försöka gå och lägga mig.
 
TAKE CARE
Den här skiten tar kooool på mig !
Jag är just nu på Kreta med mamma och packet, har varit här i tre dagar nu och åker inte hem förens på fredag. Visst, jag skulle kunna flytta hit och spendera resten av mitt liv här, men just nu är det den där jääävla matångesten som dödar mig. Som sagt så är jag inte här själv och kan därför inte hantera maten som jag vill, men jag har faktiskt funderat på flera gånger att säga att jag är sjuk så jag slipper äta och kan komma med både den ena och den andra ursäkten, men när allt kommer omkring så känns det faktiskt ganska bortkastat. Men samtidigt så, jag vet inte, jag vet helt enkelt inte bara om jag tycker att det är värt att gå upp så mycket i vikt som jag har räknat med att jag kommer göra. Fast å andra sidan så vet ju ni lika mycket som jag att jag vet exakt hur man går tillväga för att gå ned de kilona igen. It's simple as fuck. 
Det här suger.
---
Men för att vara lite positiv iallafall så kan jag säga att jag förmodligen har skaffat mig lite kontakter här ifrån tills jag kommer hem, vilket betyder att  jag i så fall har möjligheten att jobba här nere hela nästa sommar - det vore grymt ! Tjejen jag har pratat med är svensk och jobbar på ett svenskt Café bara trettio meter ifrån vårat hotell, och det är i så fall där jag kommer hålla hus. Dock är det så himla mycket jag vill göra nästa sommar/år, så jag vet varken om jag kommer ha tid eller råd, but I'm working on it !
---
Aja, nu är det färdigpredikat (tacka Frida för det ordet) för den här gången, det är väl inte jättepassande att grotta ned sig alldeles för mycket dessa dagar - dock är det svårt att göra annat. Det ska bli spännande att se vilket skick jag kommer hem i (förmodligen 10kg tyngre i den här takten), men det kan bara tiden utvisa.
 
Peace out buddies