Just nu börjar jag faktiskt bli väldigt störd och irriterad på mitt eget beteende. 
Bara de senaste dagarna har jag tänkt en hel massa gånger att jag måste rycka upp mig och sluta upp med vad jag håller på med. Jag vet själv att jag inte orkar - varken psykiskt eller fysiskt - att hålla på såhär, jag kan inte göra det jag vill och skolan hamnar på prio sjuttiofem ungefär. 
Igår var det den värsta dagen på riktigt länge. Det tog mig trettio timmar att äta någonting, vilket var - för den som vill anteckna - två råa chaminjoner. Grejen var att jag under hela dagen tänkte att jag måste bryta, att bryta skulle ha varit det bästa jag kunde göra. Men icke. Jag är så himla delad vad gäller det här; å ena sidan vill jag verkligen inte ha det såhär, men å andra sidan så kan jag verkligen inte tänka mig att gå upp ett gram till i vikt, att äta normalt och regelbundet eller att acceptera att det är så livet egentligen ska se ut. Vad gör man egentligen ? Jag vet inte.
 
Jag pratar egentligen inte vikt eller någonting såntdär då jag tycker att det är tillräckligt jobbigt att erkänna det för mig själv, jag säger inte att jag nu ska berätta vad jag väger för det är det aldrig någon som någonsin kommer att få ta del av, men det jag vill komma till är att jag inte ser något som helst slut på det här. Jag har som jag har sagt förut, haft det såhär ända sen jag var nio år vilket är halva mitt liv. Skillnaden med då och nu är att jag då tydligt kunde se att jag gick ned i vikt och kunde acceptera och leva med att om jag går ned ett endaste kilo till så skulle det vara ohälsosamt och allt vad det heter, men det är inte så nu. Jag vet ju ändå någonstans att jag går ner i vikt även fast jag inte väger mig längre (jag har fått vågförbud för den som undrar) då de flesta kläder ramlar av, men att inte få det bekräftat i siffror gör allting bara värre. När det är svart på vitt har jag kontroll. Visserligen så är det ingen som har tagit ifrån mig mina måttband än vilket gör det hela lite enklare, men det är inte samma sak. Jag har ett hum om vad jag väger idag då jag vägde mig dagen efter Grekland även fast jag inte fick (badass), men att inte veta idag gör mig galen. När mina matproblem blev centralt hos Ida (vilket visserligen bara var typ i tre veckor) så kunde jag acceptera vad jag vägde då och någonstans inse att jag inte kan gå ner mera för att det då skulle bli ohälsosamt och allt vad det heter, men grejen är att jag för länge sen passerade den vikten och ligger en del under, men ändå har jag aldrig varit mer obekväm i mig själv. Jag kan inte acceptera att jag måste gå upp i vikt, jag vägrar. 
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till, jag går under snart. 
Imorse t.ex. så tog det mig en och en halv timme att komma upp ur sängen utan att svimma, och jag vet precis att det beror på att jag inte har ätit, men det betyder också att man har lyckats. Jag vet just nu att det är skevt, men det är det jag är bekväm med och jag tror att det är så jag vill ha det. 
 
(Ursäkta om det här blev något osammanhängande eller konstigt, men jag har väldigt svårt att skriva när jag har musik på i bakgrunden vilket jag har nu, men jag gör nästan allt för att lyckas överrösta mina äckliga demoner i huvudet)