Ida har åkt på semester och är borta i två veckor från och med idag. Jag kommer gå under. Jag klarar mig inte ens i 4 dagar utan att prata med henne. Känslan av att veta att jag inte kan få tag på henne om det skulle hända något, vad som helst, är fruktansvärd. Så hur ska jag överleva ? Jag vet, jag går och lägger mig nu och går inte upp förens hon är på Svenskt territorium igen. Punkt.

Det här visar ju bara på hur beroende jag är av henne. Det är sjukt. Det är det verkligen.Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill bara att hon ska komma hem igen. Nu.

Sekunden när hoppet försvinner. Orken flyr ut genom fönstret. Ångesten sköljer över en som en hel tsunami. Drömkänslan intar position. Rädslan och ovissheten om att påbörja ännu en hallucination stiger med stormsteg. Inte idag också. Jag orkar inte. Jag vet ju egentligen att det inte är på riktigt, men det går liksom inte att bryta. Eller det går säkert, men jag kan inte, har aldrig lyckats. Den har dock inte brutit ut än, vilket jag hoppas att jag slipper, men det är bäst att ta det säkra före det osäkra - Jag går och lägger mig nu. När jag är ensam är sängen min tryggaste plats av den enkla anledningen att jag har loftsäng, och jag har lyckats intala mig att ingen kan ta sig upp dit förutom jag. Om de inte har flygkunskaper det vill säga. Nu kanske det låter som att jag tillåter den att bryta ut, att jag bara väntar, och så kanske det är. Jag har inte orken till att kämpa emot. Jag har inte orken till att försöka när jag ändå aldrig har lyckats.
Jag ser inte fram emot den här natten. Verkligen inte. Jag vet hur det kommer sluta, har varit med  om det här så många gånger förut. Det känns som att kolla på en dålig skräckfilm ungefär där du redan efter 5min har förutspått slutet. Jag kommer vara helt uttorkad imorgon när jag 'vaknar'. Det är inte ofta jag gråter, och om jag gör det är det oftast under en ganska stark hallucination. Det var bara då, när jag var liten, under dem värsta gångerna, som jag grät. Aldrig annars.
Jag har alltså redan förutspått det här slutet - vissa varningssignaler är starkare än andra.
 Jag vill inte.
Jag känner mig som 9år igen, när 'jag vill inte' inte hade någon betydelse. Det har det inte nu heller, jag orkar inte stå emot. Visserligen är det bara psyket som spelar ett spratt, men det är lika hemskt iallafall.

För att inte bara visa mina dåliga och mörka sidor tänkte jag pigga upp lite här med saker som sätter guldkant på iallafall min vardag. Jag gör som den här tjejen - jag utmanar er !