Det är inte förens jag ger det chansen som jag inser hur lätt triggad jag blir. 
Jag tror så mycket; jag tror mig veta så mycket. Men jag vet inte. Jag vet uppenbarligen ingenting. Jag fattar ingenting. 
Det är såklart maten jag pratar om. 
Så fort jag tänker på kalorier får jag panik; när jag överslagsräknar - vilket jag fortfarande gör, det går av bara farten. Om du en gång har lärt dig hur många kalorier någonting innehåller så vet du det för all framtid typ - får jag panik. Det sitter där i bakhuvudet och gnager. Jag försöker med all kraft jag har att inte göra just det, men det är  så svårt. Det är så svårt för att det som en gång var hela min värld inte längre får existera. Det får inte längre existera för att det förstör mig, det förstör mig på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin kan komma tillbaks. 
Jag vill så gärna kunna säga att jag är helt frisk, att jag har kommit ur det helt och att det inte längre påverkar mig. Men skulle jag säga det så skulle jag ljuga. Man är inte helt frisk förens kalorier känns naturligt och inte är triggande; eller förens alla småfix inte längre existerar. Men kalorier är triggande och jag har fortfarande småfix för mig, så jag kan inte säga att jag är frisk. Men jag är inte sjuk. Kalorier är triggande på ett sådant sätt att jag blir som uppslukad när jag tänker på det, men jag kan efter ett tags grubblande och övertalande släppa det; mina småfix är det bara jag som märker men de grundar sig på principer som jag förmodligen skulle få panik av att släppa. 
Problemet är inte att jag inte äter, för det gör jag. Utan det handlar snarare om den där alldeles för frekventa ångesten som inte är längre bort än runt hörnet som gör sig påmind alldels för ofta. Det handlar om att jag vet, med hela livet som insats, att jag har gått upp i vikt. Och det grundar sig inte nödvändigtvis i att jag är fast i "size 0-tankarna", utan snarare att jag inte längre är där jag en gång var - att jag måste förstå att det är okej att inte vara 34/36 genom hela livet. Det är så mycket konstigt jag har för mig men som jag bara kan erkänna i huvudet, alltså inte ens få ner på papper, för att det är så jävla jobbigt.Jag har en tanke om att jag kan komma över det själv,att det typ växerbort med åren eller liknande. Och det är helt okej för mig.
"Jag försvinner ibland, och alla frågar vad jag tänker på. Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så"
 

Jag kan inte sluta ifrågasätta allt. Vad meningen är - eller vad den var snarare. Jag fattar ingenting och jag vet än mindre vad jag ska ta mig till; någonting i mig skriker att jag måste ta tag i allt och reda ut det som kallas livet, medan den andra delen (som för övrigt har övertaget) tycker att jag ska skita i allt, inte bry mig och typ ge upp. Jag kan inte riktigt hantera det här. Jag vet än mindre vad jag ska ta mig till. Jag har gått med gråten i halsen i snart en och en halv månad, fram tills idag när jag gick hem från tåget och totalt bröt ihop. Jag har alltid varit såhär; jag vill helst inte ta tag i problemet utan trycker hellre undan det tills jag går av på mitten. Och det var väl det som hände idag antar jag. Jag gick väl av och nu måste jag hitta tillbaks igen. 
Jag har så svårt för att visa mig svag för andra. Det är knappt så jag vet hur man gör. Jag står inte ut med känslan av att inte orka, inte klara av. Det är få som jag har vågat släppa in på det riktiga livet, liksom här och nu. En handfull ungefär. Och var je gång ångrar jag det, för det var inte så det skulle bli. Det var inte meningen att någon skulle lyckas ta sig in bakom fasaden; riva lås och bom och liksom hitta fram. Det skulle inte bli så för jag skulle klara mig själv. Det var ju så det sas. Att jag kan själv. 
Jag kanske skulle kunna berätta, men jag vågar inte. Jag tror att det ska hända saker, jag vet inte vad, men något. Jag är rädd för allt. Inte rädd som i fobier utan snarare för det där konstanta att inte veta. Jag trodde att jag visste vad som väntade och vad som var menat för mig, men jag hade tvärfel. Jag hade så fel så hälften vore nog. Jag vågar inte tro på något för jag vågar inte tro på att det ska vara. 
 
"Jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en, min äldsta bror och min bästa vän"