Jag känner att jag måste få fortsätta skriva av mig, det här blev verkligen inte bra.
Jag vet att jag måste kunna gå vidare och klara mig själv (mer eller mindre), men det känns inte bra. Som jag sa tidigare så har jag mer eller mindre bott på BUP. I början var jag där minst två gånger i veckan, jag hatade min läkare och jag var heller inte så glad över Ida, men jag gick med på att gå dit iallfall för jag visste att någonstans långt där inne ville jag leva. Och jag visste att de kunde hjälpa mig. 
Det känns som att jag har bränt upp kapitlet som jag just har läst ut. Det är liksom någonting som saknas i storyn. Jag har svårt att föreställa mig ett framtida liv utan att gå fram och tillbaks i de korridorerna en gång i veckan. Det är inte så att jag ser det som omöjligt, utan kanske mer som läskigt och ovant. Skrämmande. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att få ut det jag vill säga, vet inte ens om det går. Det är nog mer en känsla som inte går att sätta ord på. Jag känner mig trygg där, det är där jag vill vara om jag får välja. Så enkelt är det.
Jaha, det här blev en väldigt underlig dag. Om inte annat en väldigt underlig eftermiddag.
Jag kom till BUP och kände mig ganska lugn och tillfreds måste jag säga, jag var så inställd på att det här var en gång som alla andra. En gång när jag ska komma tillbaks gången efter, och gången efter det. Riktigt så blev det inte.
Jag har gjort mitt där nu. Det kapitlet är avslutat. Jag hade förstått det som att jag skulle tillbaks till henne var tredje vecka fram tills dess att jag fyller arton, för så hade iallafall Ida lagt fram det. Men som sagt så blev det inte så, sista gången var idag. Jag kan inte påstå att jag bröt ihop och grät hela vägen hem, det var inte ens snudd på så jobbigt som det var att åka ifrån Ida, men det kändes tomt om inte annat. 
Jag har ju typ bott på BUP, och det utan överdrift. Det känns nästan sorgligt att veta att jag aldrig mer ska tillbaks dit. Det har liksom varit en rutin och någonting som jag faktiskt har sett fram emot under veckorna, och nu är det helt annat sätt att förhålla sig till - helt utan förvarning. 
Jag känner att jag får spåna vidare på det här imorgon, jag orkar inte det just nu.
Jag har precis gjort klart examinationen i Psykologin, har dock inte fått betyget än - men det känns så jäkla bra ! Äntligen är det ur världen. 
 
Jag ska snart pallra mig vidare till min läkare på BUP och snacka lite med henne. Hur konstigt det än låter så känns det nästan naturligt att åka dit för att träffa henne och inte Ida, jag måste säga att bara det känns ganska skönt. När jag kommer hem sen har jag hur mycket Engelska som helst att göra och ovanpå det två prov - med deadline ikväll. Det kanske råkar vara så att jag har glömt bort Engelskan, vilket inte är jättebra. Men men, det är inte mycket mer att göra än att gilla läget och göra den.
 
I övrigt rullar livet på, maten är dock lite jobbig. Men jag tänker att det inte är så mycket mer att göra åt det än att deala med det. Jag vet inte om jag har sagt det (inte för att det spelar någon roll egentligen) men jag älskar att göra naglar. Mina egna då. Så det kan jag säga, det är ett skitbra tips för den som vill bli lite distraherad. Jag kan kanske dela med mig lite sen när jag har tid, men just nu har jag inte det. Dags att knyta skorna och gå till tåget - Ciao !