Ångesten över de kilorna jag har gått upp i vikt bara skriker. Det är så fruktansvärt att kolla mig i spegeln och intala mig att jag gillar det jag ser, att jag ska vara nöjd med mig själv, men det är fullständigt omöjligt. Jag hatar det jag ser. Jag har faktiskt inte, hör och häpna, stått på vågen på över 2v, men för 2v sedan hade jag redan gått upp 3 kilo - så bara tanken på att göra det nu får mig mer eller mindre att spy. Jag vet att jag har gått upp i vikt, jag vet det, och det är definitivt ingen trevlig tanke.

Jag vet hur jag ska göra för att tappa dessa kilon på mindre än 1½ vecka, jag har ju gjort det förr, men det känns onödigt. Iallafall terapimessigt. KBT innebär ju att fokusera på det som är här och nu till att börja med, att få det vardagliga att fungera innan man går vidare, och det har vi gjort nu i över ett halvår och det var ju inte därför jag kom till Ida från början. Verkligen inte.

Den här situationen är faktiskt väldigt svår. Antingen så gör jag omgivningen glada genom att fortsätta på det här spåret, det vill säga att äta normalt, inte bry mig om min vikt (iallafall låtsas som det) och skita i vad jag själv tycker och känner, eller så gör jag det jag vill och skiter i att omgivningen blir sura och besvikna och ledsna och allt vad det heter. Jag vet faktiskt inte.
Jag får se vad det blir av allt det här. Som ni kanske har förutspått så är jag ingen som planerar saker i förtid, knappt dagen innan, allting hänger på hur pass jag trivs i mig själv och om jag behagar gå utanför dörren. Jag tar helt enkelt en dag i taget, och det tänker jag göra även imorgon.

Första gången jag träffade Ida trodde jag aldrig att det skulle klicka, jag tyckte det var skönt att komma ifrån henne och det var jobbigt att åka till henne. Nu är det verkligen tvärt om - jag klarar mig inte ens i fyra dagar utan att på något sätt prata med henne (fyra !!!), höjdpunkten i veckan är att åka till henne och det är hemskt att åka där ifrån. För mig är hon inte psykolog, utan mer en storasyster som kan det mesta om det mesta.

Det är helt sjukt hur beroende man kan bli av någon. En person som från början (iallafall sett från mina ögon) var en övercheck halvjobbig 28-åring som skulle kunna haft en egen talk-show på grund av allt pladder (det skulle dock inte blivit någon succé), blev tillslut den klokaste och tryggaste person som någonsin existerat på denna planet.


Hur ska jag klara mig utan henne när den dagen väl kommer ? Jag är allvarlig. Jag kan inte föreställa mig det. Absolut, jag har vänner som är guldvärda och som jag inte skulle byta bort mot något i världen, men det finns ingen som jag har träffat tidigare som besitter samma trygghet som hon gör. Det kanske verkar konstigt att jag pratar såhär om en psykolog, men hon är inte psykolog, hon är som min storasyster.

Idag hos Ida fick jag lära mig ett himla bra knep för att kunna hantera/dämpa panikångest, (dvs väldigt stark ångest). Det handlar om att andas lungt och sansat, men att andas 'fyrkantigt'.

Allt runt omkring oss består ju av fyrkanter - bord, garderober, telefoner, papper, skrivbord... You name it. Och den här övningen är så simpel som att du tar något fyrkantigt, vi säger en bok, lägger den framför dig och drar med fingret/följer med blicken runt boken. På långsidorna andas du in/ut och på kortsidorna håller du andan. Automatiskt så tvingar du ner hjärtfrekvensen och du blir lugnare. Har provat faktiskt, dock utan ångest, och känner ändå effekt. Så vem vet, det kanske finns någonting som för en gångs skull fungerar på mig.


Svårare än så är det inte, fråga om ni inte förstår.
Ett himla bra tips faktiskt.