Jag fattar det knappt själv, jag fattar inte hur Mia har lyckats få mig att gå med på det här och jag vill inte riktigt förstå att det inom en snar framtid kommer att bli verklighet. Tro det eller ej, men jag har, trots min otroligt skeptiska inställning, gått med på att ge BUP en chans. En sålänge hänger det bara i luften om man kan kalla det så, för jag är väldigt speciell när det gäller sånt här. Ska det va så ska det va på mitt sätt. Jag har väldigt svårt för att prata om jobbiga saker, och när det blir för jobbigt så pratar jag inte alls, svarar inte ens på ja-och-nej frågor, så det är ju ett problem och det vet jag också. Men sen vill jag inte heller att mina föräldrar ska veta någonting, ni får tycka att det låter astöntigt om ni vill, men sån är jag. Man förstår inte varför förns man har varit med om det och upplevt det själv, det blir en gräns mellan extremt privatliv och familjeliv. Jag menar, jag har svårt att erkänna för mig själv vad jag faktiskt har varit med om, och då ska helt plötsligt mina föräldrar sitta där och lyssna !? Aldrig i livet. Så hon skulle kolla upp hur viktigt det är att föräldrarna är med, veta över huvudtaget, och lite så. Om det är så att dem faktiskt måste veta så tänker jag inte göra det här, från min sida är det mer eller mindre ett krav. Om jag hade haft en dator till hands just nu, vilket jag inte har, så skulle jag kunnat utveckla mig lite mer, skriver från en opraktisk iPhone. Men det stora hela handlar egentligen om att jag har inte den relationen och det förtroendet för dem så jag skulle kunna säga någonting. Ska försöka utveckla mig lite mer sen, men nu måste jag först få något annat att tänka på och sedan sova. Hade gött

Sådär, ännu ett möte avklarat, fast den här gången blev det inte lika positivt som förra gången. Som jag nämnde tidigare så tyckte Mia att jag skulle gå till BUP eller liknande, så till idag hade hon skrivit ut information om BUP-"grinden", Alla kvinnors hus och Ericastiftelsen till mig. Som jag har sagt tidigare har jag alltid varit skeptisk till psykologisk hjälp, kuratorer över huvudtaget. Men eftersom jag gav Mia en chans och det hitintills har lutat åt det positiva hållet så tänkte jag att jag kan väl ge det här en chans också. Varför jag är skeptisk till proffesionell hjälp är framförallt för att jag är så himla rädd. Jag är rädd för att sätta ord på det, jag är rädd för att komma ner i djupa svackor, för då har jag ingen kontroll över situationen, jag kan inte kontrollera mig själv helt enkelt. Jag är rädd för vad som ska hända efteråt när allt är klart. Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att visa/sätta ord på mina känslor. Iallafall, som ni förstår var jag skeptisk redan innan jag ens hade vikt upp papprena. Jag tog mig igenom 3/5 A4-sidor med bara information om hur allt går till, så långt lät det ok. De 2 andra sidorna var en intervju med en tjej som hade gått någon "grupp-behandling" på BUP tror jag det var. När jag läste det brast det totalt. Det var så himla utförligt, hon drog upp lite av sin historia om för lite bevis i rätten etc. Jag kände igen mig så himla väl, hur maktlös och sviken man känner sig. Och Hur dem i den här gruppen blev tvungna att verkligen beskriva och sätta ord på allting. Och det kan jag säga att det är jag verkligen inte redo för ännu. Det sa jag också, att det är för tidigt. Så det där med behandling/terapi (vad man nu vill kalla det) får nog vänta ett bra tag. Man får ta en sak i taget helt enkelt, ta dagen som den kommer.

Sen jag uppdaterade här sist har jag både hunnit prata med min mentor "Anna", bokat upp kuratorn (som här kommer heta Mia) och varit på möte - är jag inte grym !? Var på mötet idag, å shit vad nervös jag har varit - sen i fredags ! Helt galet, har knappt sovit någonting och varit totalt okoncentrerad. Men det var inte så farligt egentligen, mest allmän check, men det var ändå skitjobbigt. Varför jag var så nervös berodde på att Mia visste redan innan anledningen till varför jag var där, och jag var rädd för att hon skulle gå in på "det" på en gång. Varför hon visste innan var för att när jag berättade för Anna skrev jag det som ett brev, som hon i sin tur (ja, jag hade okejat) lämnade till Mia. Det var för att jag skulle "slippa" berätta allting igen, vilket var jätteskönt. Någonting som också underlättade för mig var att Anna var med på mötet, som back-up liksom.;) Nej men allvarligt, det är något speciellt med henne. Jag får ett helt annat lugn när hon är med, hon verkar kunna "kontrollera" mig på ett sätt som ingen annan kan, åt det positiva hållet såklart. Hon måste ha övernaturliga krafter alltså.;) För övrigt gick det väl bra tror jag, hon verkade vettig. Hon vet vad hon pratar om, och hon vet, förhoppningsvis, vad hon håller på med. Så jag får hoppas att det den här gången urartar sig till något positivt och något som håller i längden, men det beror väl också på hur jag hanterar situationen och vilken inställning jag har. Vi får helt enkelt vänta och se. Jag återkommer.:)