Jag sitter just nu här med ett väldigt krystat liv, krystade tankar och läser en väldigt krystad text. (Jag gillar ordet krystat för den som inte noterade det.)
Jag försöker verkligen ta tag i mitt liv och komma in på banan igen, men det är så jävla svårt. Jag försöker verkligen få det att se bra ut (vilket jag förvisso verkar lyckas med) men det är så jävla svårt. Jag orkar inte med att folk ska tycka synd om mig längre och tro att jag är handlingsförlamad. Visst, jag har sämre dagar och jag har bättre dagar, men som att jag är ensam om det ? Det är mycket att stå i och det är jävligt svårt, men jag klarar mig. Okej ?
 
---
 
På sista tiden har jag tänkt jättemycket på när jag var på SöS i januari. Det var verkligen den åtgärden som behövdes för att jag skulle komma vidare. Självklart har jag ju haft mina upp- och nedgångar, men det känns som att grundnivån hoppade upp ett snäpp. Jag har också tänkt väldigt mycket på vad som hände där och vad jag gjorde. Hur jag verkligen vågade leva ut allt och få utlopp för mina känslor. Jag kände inte igen mig själv och det var det nog ingen annan som gjorde heller. Jag vågade visa öppet att jag var upprörd, ledsen, förbannad och bara jävligt trött på livet. Jag vågade släppa in folk. Eller inte folk; Evelina. Jag har faktiskt funderat ett tag på om jag ska visa er den texten som jag skrev då, när jag - om några år - publicerar min bok ska jag lätt ha med den. Hon har verkligen gjort avtryck i mitt liv, även fast jag bara träffade henne ett tag. Fast, jag var faktiskt och träffade henne efter att jag blev utskriven.
 
---
 
Det är mycket som jag vill skirva, men klockan är mycket och det här får räcka för nu. Jag får återkomma helt enkelt. Men jag kan bara snabbt slinka in med att jag har tatuerat mig, någonting som jag har velat väldigt länge men som jag aldrig trodde skulle bli verklighet.
 
 
 
 
Hur mår du ?
Bara bra.
Säkert ?
Säkert.
 
---
What a lie.