Nu är jag hemma igen.
Visst att det var skönt att komma hem, men om jag fick välja så skulle jag allra helst flytta till Grekland.
 
Annars så finns det inte så mycket annat positivt att komma med den här gången heller; under hela veckan har jag mer eller mindre gått på autopilot och stängt av alla mina känslor vad gäller det fysiska, psykiska och emotionella, nästan helt iallafall. Jag har som jag trodde självklart gått upp i vikt vilket jag typ får panik av att tänka på. Samtidigt har jag fått tillbaks mitt självskadebeteende, och jag har kommit in i en fas då jag hallucinerar väldigt lätt. Det om något är inte roligt; det flyger ansikten och rätt vad det är så rullar någon/något förbi - bokstavligen rullar.
Jag vet inte, allt är bara otroligt jobbigt just nu. Det räcker.
Jag vet att jag har en väldigt skev bild av mig själv - visste jag inte det innan så vet jag det nu - men jag vet inte om det är någonting som jag vill ändra på. Jag har jättesvårt att tänka mig in i en situation där jag typ har höga tankar om mig själv, inte storhetsvansinne, utan mer själverkännande skulle man väl kunna säga. (Till och med den där meningen har jag svårt att utveckla för att den säger för mycket.) Någonting som jag där emot har väldigt svårt att inse är att jag måste jobba på det för att komma vidare i livet. Jag har väldigt svårt att förstå att man måste älska sig själv för att lyckas med det man vill, jag tror helt enkelt inte på det. I era ögon kanske jag har totalfel och är ute och cyklar långt borta i ingenstans, men i så fall, prove me wrong. Jag skulle kunna hålla ett heldagsföredrag om det här och om vad jag tycker och tänker, men det är ingenting jag tänker ta tag i just nu.   
Next up blir att packa upp det sista och iallafall försöka gå och lägga mig.
 
TAKE CARE