Nu är jag hemma igen.
Visst att det var skönt att komma hem, men om jag fick välja så skulle jag allra helst flytta till Grekland.
 
Annars så finns det inte så mycket annat positivt att komma med den här gången heller; under hela veckan har jag mer eller mindre gått på autopilot och stängt av alla mina känslor vad gäller det fysiska, psykiska och emotionella, nästan helt iallafall. Jag har som jag trodde självklart gått upp i vikt vilket jag typ får panik av att tänka på. Samtidigt har jag fått tillbaks mitt självskadebeteende, och jag har kommit in i en fas då jag hallucinerar väldigt lätt. Det om något är inte roligt; det flyger ansikten och rätt vad det är så rullar någon/något förbi - bokstavligen rullar.
Jag vet inte, allt är bara otroligt jobbigt just nu. Det räcker.
Jag vet att jag har en väldigt skev bild av mig själv - visste jag inte det innan så vet jag det nu - men jag vet inte om det är någonting som jag vill ändra på. Jag har jättesvårt att tänka mig in i en situation där jag typ har höga tankar om mig själv, inte storhetsvansinne, utan mer själverkännande skulle man väl kunna säga. (Till och med den där meningen har jag svårt att utveckla för att den säger för mycket.) Någonting som jag där emot har väldigt svårt att inse är att jag måste jobba på det för att komma vidare i livet. Jag har väldigt svårt att förstå att man måste älska sig själv för att lyckas med det man vill, jag tror helt enkelt inte på det. I era ögon kanske jag har totalfel och är ute och cyklar långt borta i ingenstans, men i så fall, prove me wrong. Jag skulle kunna hålla ett heldagsföredrag om det här och om vad jag tycker och tänker, men det är ingenting jag tänker ta tag i just nu.   
Next up blir att packa upp det sista och iallafall försöka gå och lägga mig.
 
TAKE CARE

Det är tider som dessa, när ångesten gör sig påmind utöver det vanliga, som jag har så svårt att acceptera att jag inte har kvar Ida på samma sätt längre. Jag måste själv säga att jag har klarat mig alldeles gallant sen sist, men det är också nu som jag inser att det lilla avståndet som då fanns bara växer och växer. Ibland längtar jag tillbaks till den tiden då jag kunde sitta inne hos henne i flera timmar utan att hon brydde sig om att klockan drog iväg, när livet sög och hon satt och höll om mig i evigheter och försäkrade mig om att det skulle bli bättre. "Jag lovar dig Emelie att det kommer att bli bättre." Exakt så. Bara att veta att jag skulle till henne inom en vecka fick mig att orka kämpa.
Det är inte så längre. Jag saknar det.

Idag har det varit en betydligt bättre dag. Det är inte för inte som jag har haft ångest av att äta, men det gick lite lättare. Dock så funderade jag på imorse att inte äta alls för att kompensera ( jag har tyvärr kommit in i de tankarna igen då jag har gått upp en del i vikt) men jag lyckades hantera det och körde på som vanligt. Jag tror tyvärr att det kommer vara en ganska jobbig matperiod framöver, men alla får vi bakslag så det är bara att göra det bästa av situationen helt enkelt. 
jag återkommer imorgon med en snabb matrapport då jag har väldigt mycket att göra så jag hinner inte skriva så mycket, men mest för att hålla mig själv uppdaterad och att ha det svart på vitt längre fram.
 
PEACE OUT