Jag har precis kommit på det mest ultimata konceptet för min bok.
Mitt största problem just nu är att jag måste inse att man inte blir klar på en dag. Och att börja skriva inte ska vara mitt största problem. Om jag får säga det själv så har jag en helt perfekt mall, men det handlar om att få ner det på papper och inte bara ha den på lager i huvudet. 
Det är nog någonting som jag ska ta mig för i dagarna, för som ni säkert har förstått så kan jag inte direkt påstå att jag har så mycket annat för mig. 
 
"People say nothing is impossible, but I do nothing every day"
 
 
"Don't tell me the sky is the limit when there are footprints on the moon"
Det här med prestationskrav alltså.
Jag har så ofantligt höga krav på mig själv, det är otroligt. För mig är alting verkligen svart eller vitt; ska jag göra någonting ska det göras ordentligt utan fel och brister, annars kan det vara. Det betyder att jag nästan inte kan göra någonting nu för tiden. Jag tävlade och tränade Cheerleading mellan 08-11/12(?) och sen tog jag upp det igen nu till hösten, men jag tror inte att jag tränade i mer än 2 veckor innan jag åter igen slutade. Varför ? För att jag har för höga prestationskrav. Jag har alltid satt upp mål för mig själv innan varje tävligsår på saker som jag vill kunna/klara av, vilket i sig är helt rimligt. Men jag kan inte acceptera att jag inte klarar av någonting inom loppet av en vecka. Då kan det vara. Så varför slutade jag ? För att jag inte klarade av mina egna mål. Det spelar ingen roll att folk säger till mig att jag inte behöver klara av det på en gång eller att det inte är någon brådska, det skiter jag fullständigt i. Jag har alltså gett upp någonting som jag under flera år har dedikerat hela mitt liv till, för att jag har alldeles för hög prestationsångest. Är det rimligt, egentligen ? Nej, jag tor inte det, men det är sån jag är och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ifrån det.
 
Det här handlar inte bara om Cheerleadingen, utan också om vardagliga saker. Förut kunde jag t.ex. sitta i flera timmar och hålla på med mina naglar och vara jävligt nöjd när jag var klar, men nu har jag gett upp det också. Jag har ända sen jag var liten älskat att pyssla med allt ifrån att klippa och klistra till att lägga pärlplattor och att göra smycken och diverse småsaker, men det har jag också gett upp. Det handlar inte om att jag tycker att det är tråkigt - för det tycker jag verkligen inte - det handlar om att jag får sån jävla ångest så fort jag ska ta mig för att göra någonting. Den senaste veckan har jag inte gjort annat än att titta på TV från det att jag har gått upp runt 13 tills att jag har gått och lagt mig vid 01, för att detta inte innehåller några som helst krav. Där emot är det ju ganska bortkastad tid, men jag gör hellre ingenting än att inte bli nöjd. 
Jag har alltid haft prestationsångest, men det har aldrig varit såhär jävligt. Jag sa upp mig ifrån jobbet också förresten, guess why ? Jag vet att jag måste göra någonting åt detta, men jag vet inte hur. Det blir nog dagens nöt att knäcka tror jag.
 
"Sometimes what holds you together and what tears you apart are the same things"