"Jag försvinner ibland, och alla frågar vad jag tänker på. Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så"
 

Jag kan inte sluta ifrågasätta allt. Vad meningen är - eller vad den var snarare. Jag fattar ingenting och jag vet än mindre vad jag ska ta mig till; någonting i mig skriker att jag måste ta tag i allt och reda ut det som kallas livet, medan den andra delen (som för övrigt har övertaget) tycker att jag ska skita i allt, inte bry mig och typ ge upp. Jag kan inte riktigt hantera det här. Jag vet än mindre vad jag ska ta mig till. Jag har gått med gråten i halsen i snart en och en halv månad, fram tills idag när jag gick hem från tåget och totalt bröt ihop. Jag har alltid varit såhär; jag vill helst inte ta tag i problemet utan trycker hellre undan det tills jag går av på mitten. Och det var väl det som hände idag antar jag. Jag gick väl av och nu måste jag hitta tillbaks igen. 
Jag har så svårt för att visa mig svag för andra. Det är knappt så jag vet hur man gör. Jag står inte ut med känslan av att inte orka, inte klara av. Det är få som jag har vågat släppa in på det riktiga livet, liksom här och nu. En handfull ungefär. Och var je gång ångrar jag det, för det var inte så det skulle bli. Det var inte meningen att någon skulle lyckas ta sig in bakom fasaden; riva lås och bom och liksom hitta fram. Det skulle inte bli så för jag skulle klara mig själv. Det var ju så det sas. Att jag kan själv. 
Jag kanske skulle kunna berätta, men jag vågar inte. Jag tror att det ska hända saker, jag vet inte vad, men något. Jag är rädd för allt. Inte rädd som i fobier utan snarare för det där konstanta att inte veta. Jag trodde att jag visste vad som väntade och vad som var menat för mig, men jag hade tvärfel. Jag hade så fel så hälften vore nog. Jag vågar inte tro på något för jag vågar inte tro på att det ska vara. 
 
"Jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en, min äldsta bror och min bästa vän"

1 kommentarer

Gemini

21 Apr 2016 09:51

Känner med allt du skriver. Det är så skört och vackert och jag förstår varje ord. Förstår även allt som inte sägs men som skrivs mellan raderna.
Precis den där textraden "jag kan inte berätta för man får inte tänka så" har träffat mig flera gånger rakt i magen. För det är precis sådär.

Kommentera

Publiceras ej