Jag tänker mig att jag ska göra en såndär flashig sammanfattning av det här året, inte minst för att få lite klarhet i huvudet och att börja om på en ny kula om fem timmar och tjugoåtta minuter. Det har ju minst sagt hänt mycket.
För exakt ett år sedan satt jag och spelade kort med två tjejer på SöS med utsikt över Årstaviken. Jag kan inte säga att det var dödstrist, för det var det inte, men jag gör ju gärna inte om det. Det var också under den här tiden som jag fick så mycket bättre kontakt med Ida, det var någonting som hände. Jag kan ju bara gissa att det berodde på det som jag för evigt kommer vara arg på henne för. Den sjätte januari hade pappa och Ida ett möte där Ida förstod att pappa inte visste om hela min bakgrund. Han visste inte om vad hans fru hade gjort mot mig. Jag kommer så väl ihåg hur hon kom ner på avdelningen och sa; "Emelie, jag skulle behöva prata lite med dig." Paniken steg kan jag tala om. Jag visste redan innan att hon skulle förstå att pappa inte visste allt. "Emelie, som jag förstår det så vet pappa inte om allting som hänt. Och det är någonting han måste får veta." (...) "Du har varit jättemodig gumman, men du har varit modig själv alldeles för länge."
Hela det här dramat sitter som fastklistrat på näthinnan, jag minns varenda liten detalj och vart enda litet ord, till och med exakt vad Ida hade på sig. Den här dagen var den värsta på länge, och det är den fortfarande. Vi pratar maktlöshet och ett löfte som gick i krash.
Den trettonde januari kom jag till ett jourhem där jag kände deras dotter och pappa kände mamman. Awkward och halvjobbigt ? Något. Ida följde med tillsammans med mamma och pappa, annars hade jag vägrat. Det gick bra, men de tre veckorna jag var där var så himla stela.
I mitten av februari fick både Ida och Mia veta om min ätstörning, ingen hade lagt märke till den trots att den hade hållit mig i ett järngräpp under nio års tid. Jag vet att här fick Ida också veta om mitt självskadebeteende, men tror dock att Mia fick veta det tidigare, typ december (?) Herregud vad allt är luddigt, men jag tror att det är någorlunda iallafall. Tiden efter Ida fick veta om min ED (eating disorder, enklare förkortning) var fanimej inte rolig. Vägning en gång i veckan samt ett fruktansvärt matdagboksskrivande. Usch, det är många saker som jag undermedvetet 'hatar' Ida för, och det här är bland annat en av de sakerna. Hon har själv sagt att jag får hata henne för det, så det känns ju bra. ;)
Kom hem till mamma igen, började skriva på min bok för att kunna försvinna ifrån verkligheten när helst jag ville. Det funkade till en början, men jag mådde verkligen bara sämre och sämre. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från februari-april, men jag vet att det inte var bra iallafall.
Samtalen hos Ida gick också sämre och sämre, jag dissocierade allt mer och blev allt mer sluten. Jag var så himla otrygg och instabil så jag ville inte få extra bakslag.
Flyttade till mormor och morfar och bodde där i ett par månader skulle jag tro ? April till början av juni ungefär. Jag vet inte när det var, men någonstans i den här perioden tog jag min andra överdos. Det var inte av anledningen att vilja dö, utan det var mer ett rop på hjälp och att "få försvinna" ett tag. Det var ingen "stor" dos, men det var absolut inte bra. Jag visste ju att jag inte ville dö, utan jag ville som sagt försvinna ett tag.
Juste, innan den här perioden, typ februari/mars (?) åkte jag till akuten med Mia. Kommer absolut inte ihåg någonting, men jag vet att jag inte stannade där iallafall.
Den trettioförsta maj gjorde jag min första exponering med Ida. Det var fruktansvärt, hemskt, jävligt, vidrigt och allt vad det heter, men jag gjorde det och det är jag satans stolt över att jag gjorde.
Och så, grand final; SöS-perioden i juni.
Blev inlagd den första juni efter att jag hade gjort en grej som jag fortfarande inte kan berätta om, det är väldigt känsligt. Fick iallafall kontakt med en tjej då, hur gullig som helst, som jag fortfarande har kontakt med. Nu i efterhand så kan även jag se att vi triggade varandra till vissa saker, somliga större än andra. Den fjortonde juni, klockan tre om jag inte minns helt fel, gick jag och den här tjejen ut med en personal, för att sedan dra där ifrån. Jag kan vara helt uppriktig och säga att det var planerat in i minsta detalj, flera dagar tillbaks. Vi virrade i stan i fjorton, nästan femton timmar, sen kom polisen och vi kom tillbaks till avdelningen. Jag vet att det var idiotkorkat egentligen, men det var väl både revolt och att testa gränser. Men vi hade faktiskt ganska roligt.
När jag tillslut blev utskriven kom jag tillbaks till jourfamiljen jag var hos i januari, den här gången fungeade det dock bättre och jag var där i hela två månader. De skulle ha semester och jag kom till en annan jourfamilj som till och med var ännu bättre, jag la fram som förslag att få stanna där istället, vilket jag fick. Idag är de som min andra familj.
 
Det var väl det i stora drag. Idag är jag här, på resursen, och väntar på nästa slussning kan man väl säga. Jag får ju vara här tills jag är tjugoett, men jag planerar att flytta redan när jag fyller arton. Jag hatar att vara kontrollerad av andra, vara journalförd och under uppsikt. Samtidigt är jag glad att jag kom hit, jag har fått världens härligaste extrasyster. På två månader fick jag en tre år äldre storasyster, bara sådär !
 
Det här tog mig över tre timmar att skriva, just sayin' ;)
 
Som ni (förhoppningsvis) ser så är allting ändrat. Jag är absolut inte nöjd och såhär ska det inte vara, men jag har verkligen inte tålamod, eller tid för den delen, att göra det här nu. Det får bli lite i taget. Men som ni ser är allt som var borta förut återställt. Eller ja, kommentarsfältet. Tycker det mesta ser ganska förjävligt ut, men jag tar tag i det ikväll, tror jag. *One step closer*
Ser det förjävligt ut här ett tag så är det för att jag försöker fixa till kaoset jag redan har ställt till med... Wish me luck !