"Det var så härligt att få höra dig prata"
 
Det här är någonting som har ekat konstant i mitt huvud den senaste tiden, och jag vet inte riktigt varför. Jag minns så väl när hon sa det till mig, men så mycket mer minns jag inte. Hon var så viktig för mig under tiden jag var inlagd, båda gångerna faktiskt men speciellt sista gången. Rent instinktivt klamrar vi oss fast vid det som får oss att överleva, det som får oss att orka och vilja fortsätta; vare sig det är en förälder, kompis, materiella ting, eller som i mitt fall - en läkare. Hon fick mig att orka fortsätta. Jag tror att jag har skrivit om henne förut, men det kan också vara så att det inlägget rök samtidigt som ungefär allting annat (vilket jag ångrar helt galet mycket idag). 
Hon fick mig att våga tro på att det skulle bli bättre. Hon hade ju gjort det, så då var det ju möjligt. Kunde hon så kunde jag. Hon satte sig på golvet nedanför min säng och berättade just det - att hon hade klarat det; gjort det som för mig verkade omöjligt. 
"Det går att ta sig ur Emelie, jag vet att det går. Jag är bevis på att det går."
 
Jag hade i princip slutat prata. Jag sa ingenting. Jag slutade alltid prata när jag på något sätt tyckte att livet var piss. Jag vet inte riktigt varför - om det var för att jag rent instinktivt var fast i att jag inte fick berätta, inte hade ord nog eller bara inte ville, vet jag inte. Förmodligen en blanding av allt. Så orden jag yttrade under alla de veckorna jag var inlagd var få vill jag lova. Den här läkaren då var en av två som lyckades vinna mitt förtroende - den andra var min psykolog som ju fanns på "hemmaplan" så den enda som på något sätt kunde hålla en någorlunda dialog med mig var då läkaren. I samband med att hon satt inne på mitt rum och pratade med mig sa hon också att det var helt ok att de andra ringde ner henne ifall jag vill prata, jag antar att det inte var någonting hon räknade med då jag knappt yttrat mer än ett par ljud i hennes närhet. Men jag lovar att man connectar på så många fler plan än bara genom ord när man kommer från samma bakgrund. Bara den här tryggheten att veta att jag inte behöver sätta ord på någonting egentligen för att personen i fråga förstår oavsett, eller bara närheten av någon som visste vad jag gick igenom gav mig så otroligt mycket. Jag bad henne komma ner ett par gånger, inte nödvändigtvis för att jag vill prata utan för att jag behövde känna att någon förstod mig. Jag behövde inte folk som sprang runt i vita kläder och hade gått en utbildning som gjorde att de var kvalificerade nog att springa runt i just vita kläder, jag behövde någon som genuint kunde säga "jag förstår". 
 
Hon fick mig att våga svara på frågor som "vad vill du ?" och "vad känner du ?", till skillnad från övriga som bara fick ja/nej-svar på ledande frågor. Vi satt utanför kliniken den här dagen, på trappan. Hennes så gott som outtalade uppgift var att få mig att prata; få mig att tänka själv och inse att jag inte alltid kan förlita mig på att alla andra tar beslut och löser saker åt mig. De visste att jag pratade med henne, eller ja, de visste att hon förstod mig på ett plan som ingen annan hade gjort tidigare. Och om jag pratade, jag tänkte högt utan att vara rädd för att någon skulle döma mig; jag kunde dra slutsatser utan att någon behövde göra det åt mig - för att jag var helt trygg med henne och för att jag visste att hon visste. Tanken med det hela var om sagt att jag skulle tänka själv, ta beslut själv. Det var under ett möte med ca alldeles för många människor - inklusive mina föräldrar - som alla hade lite för höga titlar för situationens bästa, där förmodligen alla hade förväntat sig att jag skulle komma tillbaks och hålla föredrag för hela bunten, men det hände inte vill jag lova. Jag låste mig, som vanligt och insåg väl att allt hon nu kommer säga att jag sa kommer ingen tro på för det var ingen av de som satt där som någonsin hade hört mig prata. Vad de trodde på och inte vet jag inte, förmodligen allt för att hon ju i grund och botten inte var någon random filur från gatan. 
Saker hände, jag satte bollen i rullning för att jag vågade öppna upp för henne; för att jag vågade dela med mig. Hon gav mig en trygghet som jag har burit med mig ända tills idag, mentalt återvänder jag till henne när jag måste vara in charge för beslut eller liknande - för att hon fortfarande är trygghet för mig, även fast detta råkar vara 3 år sedan. 

Kommentera

Publiceras ej