Alltså idag hände någonting jätteläskigt.
Jag har så länge jag kan minnas - speciellt efter att övergreppen började - tyckt att det är jätteobehagligt när folk ska hålla på i ansiktet. Det för mig är ingen kontroll. Och vad som "goes without explaining" är ju då att tandläkare är ett big no no.
Idag var jag hos tandläkaren.  Jag kom i princip dit med gråten i halsen, ångest upp över öronen och en inställning som var allt annat än positiv. Vad som bör poängteras är dock att jag har världens bästa tandläkare, Caroline är verkligen bra och har ett tålamod som heter duga ungefär. Något som också kan tilläggas är att det är en specialistmottagning, så tålamod stod säkert med i intagningskraven. Hon har en utstrålning som gör den mest hysteriska ungen lugn, inklusive mig - även fast jag inte är hysterisk. Jag vet inte hur många gånger hon har sagt till mig att det bara är att säga till om det är något, om vi ska pausa, fråga om jag undrar något etc.. Hon pratar lite som om hon pratar med ett litet barn, men det är ungefär vad jag blir hos tandläkaren. Det är som att gå tillbaks tio år i tiden då jag inte hade någon kontroll, så där och då är pedagogik A och O. 
 
Innan jag ens fortsätter så ska jag reda ut en sak;
Ja jag kan prata om övergreppen generellt, dela med mig av erfarenheter och vara allmänt öppen om det. Nej jag har inte gått i terapi tillräckligt länge för att (missförstå mig rätt) det ska vara okej att folk ska hålla på i min mun. Och att hamna i snarlika situationer tror jag för även den mest bearbetade personen tillbaks till dåtiden.
 
Redan när hon skulle lägga bedövningen så kändes det inte rätt (nej, jag vet att ingen gillar det), det var läskigt, gjorde ont och det kändes som att jag sakta men säkert drogs tillbaks i tiden. Tänk Alice i Underlandet när hon trillar ner i det svarta hålet, lite så kändes det. Jag vet att de pratade (alltså Caroline och hennes coworker) men jag har absolut ingen aning om ifall de pratade med mig eller med varandra, jag nickade någon gång för att hon sa någonting om "känns det okej?" eller liknande. Det kändes allt annat än okej, men jag försökte väl mest övertyga mig själv om att det inte var farligt. Jag blundade för att försöka få någon sorts kontroll på mig själv, för att inte se den vidriga sprutan (sprutfobi number one) och för att inte få tillbaks känslan av ingen kontroll när någon hänger över mig. Det kändes som att det tog en hel evighet innan de var klara, någon sorts realitetsuppfattning (är det ett ord ?) finns inte så jag vill inte ens försöka gissa på hur lång tid det tog. Efter att evigheten tog slut så kom ännu en evighet av att försöka kväva panik och ångest, tårfyllda ögon och att stanna kvar i nuet. Sen gick allt så jäkla fort. Jag minns någonting "två sekunder, testa, vi kör", att de samtidigt lutar sig över mig för att se någonting (ja, det är väl en förutsättning kanske, men för mig är det allt annat än ok) och Baaam. Panik. Tillbaks tio år, där och då. Vidrig flashback. Samtidigt var det så himla konstigt för att jag visste ju ändå någonstans vart jag var; det var inte tio år tillbaks utan bara hjärnan som tyckte att det var lämpligt att leka leken "tio år tillbaks". Jag bröt ihop, visste inte vart jag skulle ta vägen och kände bara "nej, jag trodde att jag hade kommit över detta". Det läskigaste i hela denna storyn är att efter alla dessa år så är Caroline DEN ENDA som har frågat mig, rakt ut, om det är någon som har gjort någonting dumt emot mig. Det var som en stor lättnad - jag vet inte varför, kanske för att det är så det skulle ha varit ifrån hela början.
Några personer har frågat mig vid olika tillfällen hur det känns att få den frågan, om man vågar svara ärligt. Svaret har ju dessvärre alltid varit detsamma; "jag vet inte, det är aldrig någon som har frågat." Folk runt omkring mig vet ju redan vad jag har gått igenom så det vore ju väldigt absurt om någon skulle fråga nu i efterhand "bara för att", men nu blev det som första gången skulle ha varit; att någon hade tagit tag i mig där för åtta år sedan i skolan när jag satt för mig själv och hyperventilerade; när jag tvärvägrade att duscha efter gympalektionerna; alltid hade ont i magen när jag skulle gå hem, och verkligen frågat. Någonting som också visar hur skruvat detta samhället är, är att hon sa "Jag misstänkte nästan det". Det tog henne ungefär två minuter att lista ut, hur många har då inte fattat utan att säga någonting ?
 
Efter lite pratande, överläggande (inte ifrån min sida dock, eftersom att jag av någon anledning inte pratar när det är jobbigt), utan fortsatt lagning och när jag hade samlat mig någorlunda sa hon "vill du gå nu ?". I vanliga fall hade jag tagit mina grejer och sprungit där ifrån innan jag ens hade svarat "ja" på frågan, men då kände jag precis tvärt om. "Nej det vill jag inte" - inte för att du ska få fortsätta, utan för att det var precis det här jag behövde.
Igår slog det mig.
 Som ni redan vet så har jag ju ett konto på Instagram, @committed_to_recovery, och där har man verkligen en insyn i "den undre världen" så att säga. Det är så läskigt hur så unga människor - så unga som tolv år - dedikerar sina liv till allt som heter ästörningar samt självskada över lag. Det är rent av vidrigt hur lätt man faller för grupptryck om man inte är tillräckligt stark i sig själv - vilket vill säga ca 98% av Sveriges befolkning. (...nej, det är ingen trovärdig statisktisk källa som har bidragit med dessa siffror, detta är en alldeles färsk överläggning ifrån mig själv som tog ca fem sekunder att komma fram till.) Jag satt och hade tid över (som om jag alltid är fullbokad, vilket inte är fallet) och skummade igenom några hashtags - som jag för övrigt inte kommer tillkännage - som alla hade två saker gemensamt; 1. alla var under sjutton år, 2. alla skrev på ett eller annat sätt om att vara fast i ett helvete inuti sig själv; hade man ätit över femhundra kalorier så var man ett hopplöst fall; och att "Ana" a.k.a. anorexin var ens bästa vän. 
En våg av både hjälplöshet och hat gentemot samhället sköljde över mig. Nu när jag äntligen har lärt mig att se livet med andra ögon, alltså inte ifrån ätstörningshållet, så kan jag inte annat än skämmas över vad samhället i stort har ställt till med, och hur illa det är med så pass många ungdomar som varken får sina röster hörde eller får den hjälp de behöver. Mat ska inte vara läskigt, mat är det som håller oss vid liv. Det tragiska i detta är ju dock att ätstörningen i sig ju är ett (under)medvetet självmord, vilket leder till att alldeles för många dör i världen på grund av ätstörningar. Det som ska hålla oss vid liv är det som avskräcker, är inte det sjukt egentligen ?
Jag sitter inte här och skäller på någon eller liknande då jag själv har varit längst ner och vet hur svårt det är, utan jag mest beklagar mig över någonting som jag äntligen förstår. (..snart tio år senare...) Den där känslan över att verkligen vara fast i sig själv och att det egentligen inte är du själv som varken tänker eller pratar, är otroligt obehaglig. Jag minns här för ett tag sen när en vän sa till mig "fast det är inte du som säger det där Emelie" och jag var fast besluten om att det var precis det här jag förtjänade och att det var precis det här jag ville; att det konstant ekade i mitt huvud att jag behövde gå ner i vikt, inte kunde/fick äta etc var min verklighet, och jag trodde ju på den. Några dagar senare var det samma senario igen men då var det en annan som sa till mig "men arrh, hör du inte vad du sitter och säger !? Skärp dig, det där är inte sant." Men för mig var det sant. Det var den vardagen jag hade då.
Det jag iallafall ville komma till med detta inlägg är att det är så otroligt hjärtskärnade att så unga människor - ja nästan små barn, går runt med detta ekot i huvudet redan vid tio års ålder. Vad man verkligen börjar fundera på är om det är samhället i stort (media etc) eller om det är någon form av genetik som påverkar detta tänkande. Det låter sjukt, jag vet, men det finns faktiskt forskare som sitter och tittar på det i detta nu. 
 
Dagens lärdom är alltså följande;
Du duger som du är.
(Lite cheesy kanske, men i grund och botten är det ju inget annat än väldigt sant.)
 
"Life begins at the end of your comfort zone"