Mitt förra inlägg blev sådär lagom luddigt.
Men jag skrev det mitt i stressen trettio minuter innan bussen gick, that's why.
 
I alla fall, som utlovat ska jag nu skriva en liten sammanfattning på vad tanken bakom projektet är, och vad min uppgift mitt i allt detta är. Varför ? För att när jag tänker efter så tror jag att den klara bilden av detta bara finns i mitt huvud, eftersom ju mer tiden går ju mer utvecklas det på mina papper och det kan hända mycket bara över en natt. Jag tar hela storyn från början, så att alla sitter på samma skepp så att säga.
Here we go;
 
För ca två år sedan satt jag framför google i hopp om att hitta det jag sökte, i annat fall lösa det. Jag minns inte exakt vad jag sökte på, men efter lite klickande på amerikanska sidor - då Sverige inte kunde bistå med det jag sökte - så hittade jag någonting som hette '"Erin's Law". Då jag på den tiden var urusel på det engelska språket i stort förstod jag inte så mycket av det jag läste, men tillräckligt för att förstå att det var detta jag sökte. Sidan jag hade hamnat på berättade om Erin Merryn som blev utsatt för övergrepp som barn, och som nu hade Erin's Law som sitt mission. Det gick kort och gott ut på att bryta tystnaden, att inte skämmas och att undervisa alla barn om detta. Bingo. Det fanns bara ett problem; detta var aktuellt i Staterna och inte i lilla sketna Sverige. För två år sedan mådde jag som sämst; jag var inlagd på psyk stup i kvarten och befann jag mig inte där så hade jag min dåvarande psykolog på andra änden av telefonen, mer eller mindre desperat. Jag alltså. Hade jag då sagt att jag planerade att rädda Sveriges barn när jag inte ens kunde rädda mig själv, hade jag nog blivit tilldelad tvångsvård bakom lås och bom och de hade förmodligen trott att jag var psykotisk. Grejen var också att jag inte kunde prata om det jag själv har varit med om, så hur skulle det gå ihop ? Inte alls. Jag fick helt enkelt nöja mig med att skriva för mig själv, och såklart följa Erin och hennes arbete. 
Idag, två år senare, ser jag mitt förflutna som en otrolig styrka och jag kan prata om det - till den gränsen att folk inte behöver veta för mycket. För ungefär tre månader sen tog jag tag i detta på allvar - det måste ske en förändring, och det är nu. Om ingen annan gör det, så gör jag det. Sen dess har jag suttit framför datoskärmen i timmar och mejlat med b.la. Erin Merryn (vidare EM), och även en del privatpersoner. Jag har skrivit som aldrig förr, läst sida upp och sida ner av det som går att hitta. Jag har försökt att få tag i diverse ministrar och andra makthavare, mejlat fram och tillbaks med rektorer, pratat med två olika skolor (båda två är före detta skolor för mig, och jag valde att ta kontakt med dem först för att 1. Jag har inget fullfjädrat program, 2. För att bli lite varm i kläderna, 3. Det går att hålla en mer öppen dialog med folk man känner, och skulle någonting bli galet så kan jag rätta mig utan att det ska användas som underlag och vändas emot mig, 4. För att längre fram ha lite back-up.) och suttit i timtal för att försöka utforma något sorts program med back-up ifrån bland annat EM. Jag har spenderat veckor på att fundera ut hur i hela världen detta ska komma ut till allmänheten - alltså att marknadsföra det, knöglat ihop papper efter papper och kastat det i soporna för att börja om etc etc. You name it. 
 
Så vad går detta ut på ?
Det går ut på att, så småning om, få igenom detta i varenda skola i hela landet - även om det så ska ta mig hela livet. BÅDE I KOMMUNALA OCH FRISTÅENDE SKOLOR. Tro inte att jag kommer rösta på Jan Björklund&Co i valet, vinner han får vi absolut inte statliga skolor vilket verkligen inte skulle underlätta mitt arbete. Eller? Alla barn i vårat avlånga land ska ha rätt till att veta vad ett övergrepp är, var gränsen går, hur man berättar/sätter ord på det, kunna skilja på vad en bra eller dålig hemilghet är etc. oavsett vart någonstans man bor. Jag struntar fullständigt i om barnen går i en fristående skola i de djupa skogarna i Värmland, i fjällen, eller i en stor kommunal skola i storstan eller what so ever, det betyder inte att barnen på den skolan inte bär på sådana hemligheter. Det skulle absolut inte underlätta om Barnkonventionen var lag i Sverige, verkligen inte...  
Det går ut på att i första hand utbilda Sveriges lärare i detta, hålla föredrag och jag tänker mig att det mest ultimata vore en kortfilm. (Kortfilmen kom upp i mitt huvud för fem sekunder sen, ännu en sak att spinna vidare på. Ibland blir jag själv förvånad över hur genialisk jag kan vara.) I andra hand ha barnanpassade föreläsningar, för att jag tror att det är otroligt viktigt. Som ni kanske märker har jag ingen exakt färdig plan då jag vill ha öppna dörrar för nya möjligheter, men helheten går som sagt ut på att lära ut och får samhället att våga se. 
 
Jag har mycket kvar som jag skulle kunna skriva här, men då blir det här inlägget alldeles för långt.
Coming up: Part two. 
 Här och nu ska jag försöka att klämma in en månad i ett inlägg.
Wish me luck.
 
*Letar fram kalendern*
 

Jag har visst väldigt höga tankar om mig själv då jag trodde att jag hade åstakommit hur mycket som helst, men när allt kommer omkring så handlar det mest om personliga saker för egen räkning, vilket jag inte tror att ni är så intresserade av. Men, let's highlight the good part
Jag har gjort en del saker som har med projektet att göra (jag bör göra en egen kategori till det, samt komma på ett flashigt namn. Projektet låter så himla opersonligt. Any how.), t.ex skrivit till vår alldeles egna Jan Björklund både per post och mejl, utan resultat bör tilläggas. Detta för ca 3-4 veckor sedan skulle jag tippa på. Tanken är - även fast det är svårt som privatperson, näst intill omöjligt faktiskt - att iallafall försöka få upp ögoen på dem som kan påverka. Det handlar ju trots allt om att det ska vara obligatoriskt att undervisa om övergrepp och allt som hör där till på varenda skola i hela landet, och vems uppmärksamhet är mer optimal om inte självaste skolministern ? Jag ska hålla mig iallafall tills den sista januari är tanken, och har han inte svarat då så tar jag till andra bullar. Jag vet att det är en komplex fråga, men jag förväntar mig inte att han ska återkomma med ett helt färdigt upplägg, absolut inte. Där emot förväntarr jag mig att det prioriteras. Punkt.
Stay tuned.
 
Jag har även varit på en annan skola i min hemkommun och pratat med skolsköterskan där, och där lär det hända saker snart må jag säga. Inte så mycket mer att säga om det just nu då vi pratade om tillvägagångssätt som kan vara rent av revolutionerande för mig, vilket jag vill hålla på ett tag till. 
 
För det tredje har jag börjat tänka lite utanför boxen så att säga och tagit kontakt med större organisationer för att se vad de har att komma med. som sagt så är det svårt att påverka högre makter som privatperson, men med lite back-up bör det gå enklare. Det handlar absolut inte om att utnyttja någons ställning, utan mer att få fler att inse allvaret och att få de som kan påverka att faktiskt göra det.
 
(När jag kommer hem senare idag ska jag skriva ett lite mer utförligt inlägg på vad projektet går ut på, vad jag gör etc., för att jag tror att det är lite luddigt för vissa.)

 
Jag tänker här med ta mig för att avsluta detta inlägg på ett väldigt fantastiskt sätt. Här om dagen - på julafton förresten - skrollade jag igenom min facebook och fick syn på denna bild, otroligt fin va ? Guess who ? Erin Merryn ska ha barn ! (Vet man inte vem det är ber jag er att läsa på i arkivet. Skäms.) När jag läste det fick jag en smärre chock tror jag, fast en positiv sådan. Så himla underbar(n)t. Hon har länge sagt att "I want ten kids", så detta är bara början.
 
PEACE OUT
 
Man skulle kunna tro att jag är död, men det är jag inte.
Medan tiden har stått stilla här så har jag faktiskt åstakommit en hel del utanför samhällets idag så kära cyber space. Jag har mycket att både raporetra om och reflektera över, men det får vänta ytterligare ett litet tag då jag ska gå hemifrån om ca 21min och på den tiden hinner jag inte ens komma halvvägs då jag precis har insett att både tackten på mitt skrivande och att veta vart tangenterna sitter mer eller mindre har fallerat totalt. Tragiskt men sant. Jag tror att det är såhär min 95-åriga gammelmormor känner sig när man ens nämner fenomenet 'dator', det snurrar mest runt där uppe och det känns som förstadiet till demens. För jag vet ju precs hur det känns. Nej det gör jag faktiskt inte, tvekar på att det går att känna. Anyhow, 16 minutes and counting - ciao !

"Nej, jag hinner faktiskt inte klämma fram något citat just nu, så detta är mitt bidrag till mänskligheten för tillfället."
-Emelie