Det är så mycket jag vill skriva, men jag vet inte riktigt vad 'det' är för något.
Jag känner väl mest överlag att jag behöver någon som genuint kan lyssna på mig. Jag vill kunna prata och berätta utan att behöva vara rädd för konsekvenserna; jag tänker inte längre gå med på att folk tror att jag är självmordsbenägen för att jag har ångest. Jag vill inte gå i terapi. Jag tänker inte gå i terapi. Jag går inte med på att jag ska behöva bygga upp mitt liv runt vårdkontakter, jag har redan varit där och tänker inte hamna där igen. Jag behöver inte gå i terapi. Jag vet vad jag behöver men folk verkar inte vilja fatta det; jag vill ha någon som kan lyssna utan att behöva räkna ner tiden och gärna utan namnskylt. Jag är så trött på folk som jobbar inom psykiatrin så hälften vore nog. Jag är trött på att behöva förklara om och om igen i väntan på att berörd person ska få ställa en diagnos på mig, liksom hitta det där felet som orsakar allt. Men det finns inget sådant. Det finns anledningar och förklaringar till varför det blir som det blir, men det finns liksom ingen diagnos att ställa på mig. Tro mig, alla jag har haft har antingen varit felaktiga eller så har jag blivit av med dem. Punkt. 
Det är få som förstår min genuina avsky gentemot psykiatrin. Öppen,- som slutenvård. USCH. 
Det kanske eller kanske inte är så att jag just hade en incident med just psykiatrin och att det var chefen som tyckte att hon gjorde rätt för sig, samt att hela bunten tror att jag är självmordsbenägen. Grundat på vad ? Ångest (som till att börja med berodde på en fysisk grej som jag inte alls har kontroll över, vilket de vet om, och det i sig ger mig ångest). Om jag är självmordsbenägen ? Nej. Om jag har ca 6st chefer som i det tysta går runt och tror att jag är självmordsbenägen ? Kan hända. 
"Alltså Emelie, du får hata mig."
"Det sa jag inte."
"Nej, men det syns." 
Bra, för det är precis vad jag gör. Eller gjorde iallafall. Nu har jag väl kommit över det då det var för ca 1 vecka sen, men ändå. Vi är inte bästa kompisar, och kommer aldrig bli heller. Och det gör heller inte saken bättre att hon typ släpade med mig. Jag var så arg och förstod inte alls hennes argument till varför hon tyckte att hon hade rätt. Jag fattar fortfarande inte. Men ja, hon mer eller midre släpade med mig tll berört ställe, satt och väntade med mig så att jag inte skulle gå där ifrån samt så gott som tvingade mig att prata med läkaren som dök upp efter ca 1 timme. That happened. Jag tänker inte delge vart jag jobbar någonstans då jag förmodligen kommer avskräcka alla från att någonsin vilja jobba där, men det är ett trevligt ställe iallafall. 
Någonstans fattar jag väl att hon inte gjorde det för att vara elak (kan vi prata om det faktum att hon jobbade över typ tre timmar för att hon inte ville släppa hem mig) utan för att hon inte ville att någonting skulle hända. Utifrån hennes (deras, de var två) perspektiv så kan jag väl förstå resonemanget, men utifrån mitt perspektiv och med bagaget jag redan har med mig ifrån psykiatrin så var det helt oförståerligt då jag redan har åkt in med samma känslor miljarder gånger förut och mer eller mindre fått vända i dörren. Hade jag bara fått berätta min syn på det hela och typ stoyn bakom så hade det löst sig. Och åter igen, det hela grundade sig i det fysiska och inte psykiska, och hade hon bara velat förstå det så hade jag inte behövt förklara ett skvatt.
 

Kommentera

Publiceras ej