Någonting jag har tänkt på väldigt länge - och faktiskt blivit väldigt lättad över - är att jag alltid har fått ha mina födelsedagar ifred.
Inte bokstavligen - jag fyller år på samma dag som min mormor - men utan att de har gjort någonting emot mig. det har snarare varit tvärt om; de gjorde alltid allt för att just den dagen skulle bli så bra som möjligt. vad man tycker och tänker om det kan ju vara väldigt olika, jag personligen kan ju tycka nu i efterhand att det var ganska generöst men samtidigt så säger ju det också hur desperata de var över att det inte fick komma fram. Höjdpunkten på hela året för ett litet barn är väl utan tvekan födelsedagen, och med det sagt behöver jag förmodligen inte vidareutveckla min teori över varför de valde just  den dagen.
Som sagt så är födelsedagen i de flesta fall årets höjdpunkt för ett barn, vilket den också var för mig, svart på vitt så tyckte jag nästan bättre om födelsedagarna hos pappa än hos mamma. Hela dagen var som ett paradis, jag fick bestämma allt. Dock så var ju det en av mina största svårigheter; att få bestämma och säga vad jag ville. Men jag gjorde mitt bästa utifrån förmåga och på kvällen när jag gick och la mig upplevde jag varje år någon sorts eufori. Det var det bästa jag visste, men den känslan slog snabbt över i ångest när jag insåg att det var ett helt år tills nästa födelsedag.
 
Igår slog det mig; Jag har inte alls gått vidare.
Jag har inte alls släppt taget och jag har inte alls börjat om. Jag trodde verkligen att jag hade gjort det, jag trodde att jag hade tagit deras kontroll över mig ifrån dem. Men icke.
 
Vad säger det här då ?
Förmodligen att jag har så mycket kvar att jobba på. Saker som jag inte ens visste existerade har visat sig. Det är läskigt alltså; hur någonting så litet kan väcka någonting så stort. Det var som att det bara låg under ytan och väntade på att få explodera, och gissa vad ? Det är det här jag har varit så rädd för så himla länge, det känns som ett steg tillbaks. Eller så är det just det som det inte är - det kanske helt enkelt är en ringklocka som säger mig vad jag egentligen lever i; i någon sorts förnekelse och tro om att allting är så himla bra.
Det är uppenbarligen inte det.
 

Hur kan man sakna någon så mycket, som man egentligen borde hata ? Jag tror fortfarande på att det någon dag kommer att bli bra, oavsett vad folk säger så tror jag att det som en gång sas kommer att bli verklighet. Men samtidigt så vet jag själv att jag har tagit för många risker där det har gått galet, men som sagt så tror jag fortfarande på att allt ska bli som vanligt igen.