Jag har sagt det här många gånger förut, men jag tänker säga det igen..
Jag är så trött på det här. Jag är trött på all jävla vuxenkontroll, på alla möten, på att livet inte funkar, på demonen inom mig som kallar sig bulimi, på att folk tar avstånd för att de känner sig osäkra, på Fluoxtinet som inte funkar, på att man måste äta för att överleva, på min viktmani, på att jag inte sover mer än 4 h/natt, på att folk trackar mig med matfrågor, på mina hetsätningsattacker, på alla måsten... Jag är så jävla trött på det här livet. Jag vill inte mer.

Vad fan är det som krävs för folk ska förstå ? Om någon har svaret på den frågan så får den mer än gärna tala om det för mig. Eller rättare sagt, vad är det som krävs för att det ska ske en förändring. Ida har sagt till mig nu i 4 månader att "vi fattar att du mår dåligt." Jaha, and ? Vad hjälper det om dem så kallade "vi" bara sitter vid sina skrivbord, skriver lite på ett dokument och biter på pennan ? Och har kafferast också, juste, det är ju det viktigaste på hela dagen.
Jag har stått och trampat på samma ställe i evigheter nu, utan att evigheten har fört med sig någon förändring så står jag fortfarande kvar på samma jävla ställe. Ja, jag är förbannad och nej, säg inte att det löser sig med tiden, för jag har inget sånt hopp kvar. Snälla.
Ta mig här ifrån, det är det enda jag faktiskt begär. Ut från den här kroppen och bort från dem här ögonen. Bort bort bort. Jag orkar inte låtsas längre. Läget är inte stabilt, jag är inte stabil, jag mår inte bra. Det är otroligt tungt att låtsas som motsatsen hela tiden, som att allting är bra och på topp. Men sanningen är att det är inte på topp, inte ens okej. Jag tänker inte låtsas längre. Jag går inte på teater. Det har aldrig varit på topp, taket ligger på bra. Inte mer än så. Jag skulle vilja formulera mig annorlunda och säga vad jag verkligen vill, men då blir det ett jäkla liv och det orkar jag inte med, så det här får räcka.

Jag är besviken på samhället. Det är jag faktiskt. Efter samtalet med Mia idag så kom vi fram till att jag visade tydliga varningssignaler och ropade på hjälp, men det var ändå ingen som märkte något. Om folk skulle ha lagt märke till att jag helt plötsligt över en natt slutade prata, slutade känna, slutade äta och slutade bry mig så skulle jag inte ha varit här idag.

Jag säger bara en sak, om ni på något sätt märker en psykisk förändring hos någon, fråga. Fråga om allt står rätt till. Har personen en tom blick, ser likgilltig ut och säger bra så är det inte bra. Definitivt inte. Det var så jag gjorde, jag satt rakt upp och ner, stirrade ut i ingenting och bara existerade. Men jag sa aldrig bra, jag sa ingenting. För det var ingen som märkte (läs ville märka) hur jag förändrades, det var ingen som tog modet till sig att fråga. Jag anklagar inte, men jag påpekar vad man skulle kunna ha gjort annorlunda.
Man lär sig mycket av andras fel och brister, idiotiska påfund, idéer och handlingar. Jag har lärt mig mycket under alla dessa år av psykisk nedbrytning, jag har bland annat lärt mig att man inte ska lita allt för mycket på folk. Jag har lärt mig att se saker från ett utsatt perspektiv, och där ifrån ha utvecklat en ganska unik talang. Jag kan se saker från alla håll och kanter, jag ser varningssignaler som andra inte ser, jag känner igen rop på hjälp och jag har en förmåga att kunna nå fram till folk på det sättet som ingen nådde fram till mig på, på det sättet som jag saknade under alla dessa år.
Om jag hade haft Ida och Mia i mitt liv några år tidigare så hade det inte heller behövt bli såhär. Dem är gudagåvor, båda två. De har lyckats nå fram till mig på ett sätt som ingen har lyckats med tidigare, de förstod mer av mig än vad jag han berätta. Båda dem har den här unika talangen, om det beror på deras utbildning eller inte vet jag inte, men det gör mig väldigt osäker. Jag menar inte att dra förhastade slutsatser, men av erfarenhet så har jag en talang.... En unik talang.

Idag hände något fantastiskt.

Jag har alltid varit rädd för att prata, jag har varit rädd för konsekvenserna som blir om jag säger för mycket eller säger fel saker. Jag har haft jättesvårt för att säga vad jag känner och tänker, vad jag behöver och vill.

Jag var iallafall hos Mia för att kolla om hon var färdig med åtgärdesprogrammet, vilket behövs om SOC är inblandade eller om man har anpassad studiegång, jag har ju båda två så det har varit lite påtryckningar kring det där. Jag läste igenom det så gott det gick med hennes kassa handstil och tyckte väl att det lät bra, eller ja, vettigt iallafall. Sen kom den, frågan som håller fast mig hos henne under tystnad i evigheter - "Hur é läget ?"
Jodå, jag drog kortfattat hur de senaste dygnen har varit, att läget är instabilt men under kontroll etcetc. Och där brukar jag bli tyst. Inte säga något mer. Men inte den här gången. Jag pratade och pratade och pratade, jag pratade näst intill oavbrutet i 1½h. Om allt mellan himmel och jord. Hur mammas nonchalans och iskalla mentala närvaro har påverkat mig, hur pappas frånvaro har satt sina spår, hur dagarna runt själva händelserna var, hur veckan när allt kom fram var, hur samhället har reagerat i efterhand, hur ingen kunde märka något, min rädsla inför framtiden etcetc. Gud vad jag babblade. Både hon och jag var lika chockade när jag var klar - hade jag verkligen suttit i 1½h och pratat på eget initiativ ?
"Den här dagen har jag väntat på ända sen jag träffade dig första gången, att du ska våga öppna upp och våga prata."
"Det känns jättebra att du äntligen känner det förtroendet som jag har strävat efter så länge, att du vågar prata."

Vilken frihetskänsla. Att bara kunna prata utan att vara rädd för kosekvenserna. Jag tänkte inte ens på vad jag sa, i princip. Nu är det bara hoppas på att det går lika lätt hos Ida framöver..

I brist på annat att skriva om för tillfället tänkte jag passa på att berätta vad tanken bakom boken kommer vara.

Jag letar inte efter medlidande eller folk som ska tycka synd om mig. Det är inte det jag söker, verkligen inte. Det jag vill ha är ett samhälle som förstår, som inte dömmer och som inte drar förhastade slutsatser. Jag vill kunna berätta min historia ur mitt perspektiv, utan att någon annan har ändrat den på vägen. För det är precis så det är, ungefär hela stan vet om min historia. Alla har sin version, den hörde från den som sa till den osv. Jag vet i helvete inte hur alla vet det, men så är det och det får man väl räkna med i dagens samhälle. Det är också en anledning till att jag inte vill vara här, för att alla vet.
Jag vill kunna berätta utan att någon säger att så var det inte och han sa att det var så. Det här är mitt liv, inte någon annans, och ingen ska få rätta mig i vad som är rätt och fel. Jag har mina upplevelser, vissa är starkare än andra och vissa kommer vara jävligt tuffa att skriva om, men då får jag ändå chansen att välja. Jag kan bestämma själv utan att någon ska rätta mig. Alla har inte samma uppfattning om allting, speciellt inte om storyn har vandrat 7 varv runt jordklotet, så är det bara. Och jag känner väl att när den kommer från mig är den i ursprungsläge, utan att någon har ändrat den. Det är det jag vill. Jag vill kunna berätta och hela mig själv. Det är precis det det handlar om, jag uttrycker mig allra bäst genom skrift, och då får jag möjligheten att uttrycka exakt hur jag upplevde det och hur jag kände, inte hur någon annan tänkte och kände.

Det jag kommer fokusera på är väl framför allt hur det var i just de situationerna, alla sinnesintryck, hur Ida har påverkat mig, hopplösheten, skammen, sveket, att inte bli trodd på osvosv... Men det som kommer vara som en röd tråd och det som kommer lysa igenom kommer nog vara min svårighet i att prata, alla situationer blir påverkade av det. Även hur det bara händer saker hela tiden, det har inte varit en lugn stund de senaste två åren. (syftar mest på utredningar, hemligheter, anmälningar etc.) 

Jag har kommit en bit faktiskt. Kommentarer/fraser som har varit viktiga för mig finns nedskrivna (just i det syftet att underlätta nu), viktiga händelser finns nedskrivna översiktligt etcetc. Jag har en hel del material, det gäller bara att orka börja och ta tag i allting. Det kommer bli tufft, det är jag fullt medveten om, det kommer mer eller mindre bli som att återuppleva allting igen. Men jag är beredd på det.

Jag är så sjukt beredd.