Coolaste ungen jag någonsin har skådat !
Nu skulle jag ha varit hos Ida. Ångesten är skyhög och här sitter jag, för Ida är sjuk. Mamma messade mig imorse och sa det, och ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig gråtit så mycket över att någon är sjuk, aldrig över fenomenet att någon är sjuk. 
Det här visar ju bara på att jag är så himla "beroende" av henne. Jag har länge funderat på hur jag ska klara mig utan henne om sex veckor, vad jag ska ta mig till, och ska jag vara helt ärlig så har jag inte en jävla aning. Kan jag inte ens stå ut med vetskapen om att det är en vecka kvar till nästa gång, hur fasiken ska jag stå ut med att inte veta när jag får träffa henne nästa gång. My gosh. 
Alltså jag vill inte. Jag vet inte vad jag inte vill, men jag vet bara att jag inte vill. Usch, ibland ångrar jag något fruktansvärt att jag gick med på att ta kontakt med BUP. Hade jag inte gjort det hade jag inte suttit här och haft sån fruktansvärd ångest, och jag hade inte behövt gå och tänka på hur jag ska överleva om sex veckor. Jag hade inte behövt gå sönder och mer eller mindre bryta ihop så fort hon inte svarar, och hur vi ska gå vidare. JAG HATAR DET HÄR. Fast å andra sidan, hade jag inte gjort det kan jag mer eller mindre garantera att jag inte hade levt idag. 
Jag vet att relationer och separationer är en del av livet, men efter det här kommer jag aldrig våga fästa mig så mycket vid någon igen. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Ida, det går inte.
Jag vet inte vad jag ska säga längre. Jag vill bara att hon ska förstå att det här inte kommer gå. Hon får inte lämna mig.
 
Färjävligt på ångestfronten, annars är läget bra måste jag säga. Kom igång med skolan igår igen efter fyra månader och det känns faktiskt hur bra som helst. Få lite ordning på vardagen. Utöver det ska jag börja jobba om någon vecka med en liten kille på 1,5 år, det ska också bli jätteroligt, om inte annat en utmaning. ;)
 
Jag var hos Ida idag på förmiddagen och la upp lite planering för de resterande veckorna, har bara sju gånger kvar. Jag tror jag sa det förut också, men vi la till två extrasessioner pga att hon ska jobba två veckor längre.
Jag har bestämt mig för att hoppa traumaexponeringen nu. Dels för att det är med Ida och att jag känner henne för bra för att kunna berätta om mina djupaste hemligheter, som jag har sagt tidigare så ser jag henne inte riktigt som psykolog, utan som någonting annat. Det är väl egentligen den största anledningen, men det är också för att det är alldeles för jobbigt. Jag var medveten om redan från början att det inte skulle bli en dans på rosor, men det var ingen som berättade för mig att det skulle innebära sömnlösa nätter, hallucinationer, tredubblad ångest, helvetiska mardrömmar samt en skev verklighetsuppfattning. Så jag släpper det här och nu och tar med mig det till vuxenpsyk. om några månader istället. Visst att jag är skeptisk, men jag ska faktiskt ge det ett försök. Två kanske. Jag tror inte att jag kommer träffa någon mer som Ida, vilket har både för och nackdelar, men jag ska inte dra alla över en kant. Det kan ju finnas människor som är bra även fast de inte är som Ida. ;)
Så vad ska jag då göra hos Ida dessa sju resterande sessioner ? Jag ska jobba på mitt helvetiska tvång. Japp, det har jag - också. Jag har nog legat ganska lågt med de här, men det är någonting jag har haft sen jag var fem år. Jag ska dra lite mer om det nästa gång, men kort och gott stör det mig något fruktansvärt. Det är ett frenetiskt räknande och kontrollerande, trycklikheter och bakterinojor dagarna i ända. Man blir knäpp.
Nej, nu är det slut på det goda, time to sleep. (Så gott det går)
 
"Vad vill du göra resten av tiden då ? Ja förutom att komma hit och träffas för att du har separationsångest då."
...and she got it. ;)
 
PEACE