Igår, torsdag, var jag hos Mia för sista gången. Det känns hur konstigt som helst. Det var ju inte för inte som det var ångestladdat att faktiskt gå där ifrån för sista gången, men separationer är ju någonting man alltid kommer att få leva med.
Alltså, jag har jätteofta tänkt på, att vore det inte för henne, så hade jag ALDRIG varit här jag är idag. Om hon inte hade pressat mig så mycket som hon faktiskt gjorde i början (mycket för att vara jag alltså, a.k.a ganska lagom) så hade jag aldrig kommit till Ida, aldrig fått kontakt med SOC, aldrig varit på kliniken, hoppat av skolan (dock med inslag av min egen envishet ;)) och massa andra saker. Ibland har jag funderat på om jag ens hade varit vid liv. Såklart svårt att svara på, men jag tvekar på det. Tänk vad mycket en människa kan göra, och tänk vilken tur att det är så. <3

(Anledningen till detta är att jag byter skola, kanske inte har sagt det än. Distans blir det, men med tanke på vissa omständigheter så blir det nog ganska bra ;) (mer om det senare))

Hemnätverket funkar inte för tillfället, därav dålig uppdatering och från mobilen, men vi jobbar på det !

Idag hände något fantastiskt.

Jag har alltid varit rädd för att prata, jag har varit rädd för konsekvenserna som blir om jag säger för mycket eller säger fel saker. Jag har haft jättesvårt för att säga vad jag känner och tänker, vad jag behöver och vill.

Jag var iallafall hos Mia för att kolla om hon var färdig med åtgärdesprogrammet, vilket behövs om SOC är inblandade eller om man har anpassad studiegång, jag har ju båda två så det har varit lite påtryckningar kring det där. Jag läste igenom det så gott det gick med hennes kassa handstil och tyckte väl att det lät bra, eller ja, vettigt iallafall. Sen kom den, frågan som håller fast mig hos henne under tystnad i evigheter - "Hur é läget ?"
Jodå, jag drog kortfattat hur de senaste dygnen har varit, att läget är instabilt men under kontroll etcetc. Och där brukar jag bli tyst. Inte säga något mer. Men inte den här gången. Jag pratade och pratade och pratade, jag pratade näst intill oavbrutet i 1½h. Om allt mellan himmel och jord. Hur mammas nonchalans och iskalla mentala närvaro har påverkat mig, hur pappas frånvaro har satt sina spår, hur dagarna runt själva händelserna var, hur veckan när allt kom fram var, hur samhället har reagerat i efterhand, hur ingen kunde märka något, min rädsla inför framtiden etcetc. Gud vad jag babblade. Både hon och jag var lika chockade när jag var klar - hade jag verkligen suttit i 1½h och pratat på eget initiativ ?
"Den här dagen har jag väntat på ända sen jag träffade dig första gången, att du ska våga öppna upp och våga prata."
"Det känns jättebra att du äntligen känner det förtroendet som jag har strävat efter så länge, att du vågar prata."

Vilken frihetskänsla. Att bara kunna prata utan att vara rädd för kosekvenserna. Jag tänkte inte ens på vad jag sa, i princip. Nu är det bara hoppas på att det går lika lätt hos Ida framöver..

Sådär, ännu ett möte avklarat, fast den här gången blev det inte lika positivt som förra gången. Som jag nämnde tidigare så tyckte Mia att jag skulle gå till BUP eller liknande, så till idag hade hon skrivit ut information om BUP-"grinden", Alla kvinnors hus och Ericastiftelsen till mig. Som jag har sagt tidigare har jag alltid varit skeptisk till psykologisk hjälp, kuratorer över huvudtaget. Men eftersom jag gav Mia en chans och det hitintills har lutat åt det positiva hållet så tänkte jag att jag kan väl ge det här en chans också. Varför jag är skeptisk till proffesionell hjälp är framförallt för att jag är så himla rädd. Jag är rädd för att sätta ord på det, jag är rädd för att komma ner i djupa svackor, för då har jag ingen kontroll över situationen, jag kan inte kontrollera mig själv helt enkelt. Jag är rädd för vad som ska hända efteråt när allt är klart. Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att visa/sätta ord på mina känslor. Iallafall, som ni förstår var jag skeptisk redan innan jag ens hade vikt upp papprena. Jag tog mig igenom 3/5 A4-sidor med bara information om hur allt går till, så långt lät det ok. De 2 andra sidorna var en intervju med en tjej som hade gått någon "grupp-behandling" på BUP tror jag det var. När jag läste det brast det totalt. Det var så himla utförligt, hon drog upp lite av sin historia om för lite bevis i rätten etc. Jag kände igen mig så himla väl, hur maktlös och sviken man känner sig. Och Hur dem i den här gruppen blev tvungna att verkligen beskriva och sätta ord på allting. Och det kan jag säga att det är jag verkligen inte redo för ännu. Det sa jag också, att det är för tidigt. Så det där med behandling/terapi (vad man nu vill kalla det) får nog vänta ett bra tag. Man får ta en sak i taget helt enkelt, ta dagen som den kommer.