Igår, torsdag, var jag hos Mia för sista gången. Det känns hur konstigt som helst. Det var ju inte för inte som det var ångestladdat att faktiskt gå där ifrån för sista gången, men separationer är ju någonting man alltid kommer att få leva med.
Alltså, jag har jätteofta tänkt på, att vore det inte för henne, så hade jag ALDRIG varit här jag är idag. Om hon inte hade pressat mig så mycket som hon faktiskt gjorde i början (mycket för att vara jag alltså, a.k.a ganska lagom) så hade jag aldrig kommit till Ida, aldrig fått kontakt med SOC, aldrig varit på kliniken, hoppat av skolan (dock med inslag av min egen envishet ;)) och massa andra saker. Ibland har jag funderat på om jag ens hade varit vid liv. Såklart svårt att svara på, men jag tvekar på det. Tänk vad mycket en människa kan göra, och tänk vilken tur att det är så. <3

(Anledningen till detta är att jag byter skola, kanske inte har sagt det än. Distans blir det, men med tanke på vissa omständigheter så blir det nog ganska bra ;) (mer om det senare))

Hemnätverket funkar inte för tillfället, därav dålig uppdatering och från mobilen, men vi jobbar på det !