Ibland kan jag inte göra annat än att tänka.
Tänka på allt som har hänt; på allt som kunde ha hänt. Och ibland på det som inte hände, men som var så nära den där gången. 
Det där som kunde ha avslutat allt. 
 
Ibland undrar jag hur det kunde bli som det blev. 
Vad var det med mig som var så provocerande; så provocerande så att det höll på att bli katastrof ?
Jag vet inte, och jag antar att jag aldrig kommer att få veta.
 
Jag minns inte så mycket. 
Förmodligen på grund av både en och två anledningar, men jag tror att jag vill ha det så.
Jag vill inte komma ihåg det som jag idag inte kommer ihåg, för det finns förmodligen en anledning till att det är så.
För att det är för mycket.
 
Det var liksom svart.
Min värld var bäcksvart och det fanns inte ens en strimma ljus. 
Jag brydde mig inte; jag brydde mig inte om vad andra skulle tycka och tänka och än mindre om mig själv.
Jag tänkte väl att det var lika bra att inte bry sig, för ingenting skulle ändå kunna fixas. 
Jag skulle aldrig kunna bli den jag en gång var.
 
Och tänk vad rätt jag hade. 
Jag skulle aldrig för någonting i världen byta ut mig mot den gamla jag, alltså den för typ fem år sen.
Det skulle inte vara värt det, inte för något i världen. 
Jag har lärt mig för mycket; insett för mycket för att kunna gå tillbaks till att vara så gott som ovetandes.
Och tänk vilken tur att det är så.
 

Kommentera

Publiceras ej