Ångest.
Om jag skulle sammanfatta livet med ett ord så skulle det vara ångest. Just nu är allt jobbigt, förmodligen för att det är så mycket jag inte vet. Jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte hur det kommer bli, jag vet inte vad jag ska förvänta mig - det enda jag vet är att jag har 39 dagar på mig att avsluta allt på hemmaplan innan jag styr stegen mot sydligare breddgrader. Och med avsluta innefattas också sådant som inte ens är påbörjat. 
Jag tror någonstans att när man kommer till liknande vägskäl i livet - a.k.a riva upp allting här hemma för någonting helt främmande på andra sidan jorden - så är det ett ypperligt tillfälle att ta ett steg tillbaks och bara observera. Sig själv alltså. Jag får ändå för mig att det säger så mycket; det säger så mycket om mig själv och hur bra jag känner mig; hur bra jag är på att hantera stress (långvarig sådan, vardagsstress är en del av iallafall min 24-timmars-rytm) och fungerar i icke-vardagliga situationer. Och på en skala från ett till tio där tio är superbialt så ligger jag nog på en trea. Närmre fyra än tre, men fortfarande tre. Fast å andra sidan så är det väl no such thing som att hantera en påfrestande situation, jag menar, det som jag ser som perfekt ser någon annan som kaos. "What's perfect for the spider is chaos for the fly". Lite så. But still, jag har konstant ångest. 
Jag vill verkligen inte att min nuvarande situation ska gå ut över någonting annat, jag vill inte att det ska påverka varken jobbet eller vad jag gör "privat". Men det gör det, konstant. 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Jag har ett jobb som kräver att jag måste kunna gå in i en roll och stanna i den i 12 timmar, det finns liksom inte plats för ångest eller att tänka på annat, det är leverera som gäller. Och det är så svårt. Just nu är det svårt för att allting annat som håller på att hända i och runt mig säger att jag inte alls kan spela; jag kan inte låtsas och jag kan inte leverera, jag måste vara på riktigt och få vara i det. Men samtidigt, om jag skulle ge efter så skulle ju inte det heller löna sig. Detta är något av ett moment 22; om jag inte skulle fortsätta så skulle jag bli galen av att ha så myket tid att döda och tänka på, men å andra sidan är det just det - tänka och bara vara, som jag behöver mest. För det är så jag funkar, så har jag alltid hanterat jobbiga situationer och det har ju somewhat funkat. Men jag kan inte sluta, jag kan inte ge upp nu. Jag älskar mitt jobb mer än vad som borde vara lagligt, och just därför känner jag inte att jag kan ge upp på det.
 
Varför ger jag mig in på så mycket dumheter för ? Varför kunde jag inte bara ha valt typ Nederländerna eller något ? Usch vad jag blir trött på mig ibland. But oh well, det är la bara å gör't. Jag säger inte att jag har ångrat mig, jag säger bara att jag tycker att det är lite i längsta laget att flytta till Australien. 
 
För övrigt - för den som är intresserad - så startar kbt-ish-racet nästa fredag. Jag dör alltså. Jag fattar dock fortfarande inte hur det ska gå till eller vad som ska hända, jag vet bara att jag känner mig lite smått obekväm med tanken på vad som kan komma att hända. Ja, börjar alltså. Nästa fredag. Då är det på dagen exakt en månad tills att jag landar i Canberra. Här kör vi rätt in i kaklet, ingen återvändo. Punkt. 

Kommentera

Publiceras ej