Det var den julen, det.
Och ärligt talat så har julkänslan fortfarande inte infunnit sig. Men vad gör väl det; snön ligger på marken; det är kallt som satan och allt vad heter julmat är över för den här gången ((THANK LORD) det fascinerar mig att alla Sveriges högtider går i samma matanda, jag menar vad är det för speciellt med sill och potatis ? Inget. Och jag förstår heller inte varför ingen ändrar på det - varför jag inte har ändrat på det.). 
Och som alla andra gånger så lider året mot sitt slut så här efter juletider, vilket inte heller är ett undantag det här året. Det betyder också att jag i dagarna kommer ta mig ann att skriva en så kallad årsresumé, inte för att det i stunden är så himla roligt, men det är mer uppskattat längre fram så vad gör man väl inte. Ironiskt nog så ligger förra årets årsresumé fotfarande kvar på startsidan, men vad gör väl det, det visar bara att jag har haft annat för mig. Eller något sånt...
 
Stay tuned.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 "Emelie, får jag komma in ?"
 
---

Jag minns det här så väl. På SöS, juni 2012. En läkare som jag hade sprungit på ett antal gånger under alla mina vistelser på både akuten och kliniken, hon var av den sällsynta typen som lyssnade på vad jag ville och försökte förstå istället för att påskynda allt för att hon hade bråttom. Det här är i alla fall en händelse som har lämnat mig sömnlös ganska många nätter; inte nödvändigtis för att jag tyckte att hon gjorde fel utan snarare för att jag inte kan sluta förundras över att hon tog sig tiden, och sen att det kunde gå så fel.
Jag vill dela med mig av det här. Varför vet jag inte. Jag har många halvskrivna texter som ligger sparade på datorn och som väntar på att bli klara, men dem blir aldrig det. Förmodligen för att de är av sådant material att jag inte vill dela med mig av det. Men jag vill dela med mig, det ger mig så mycket, därför väljer jag att skriva det här. Jag kanske borde bli författare trots allt. (...eller inte.)
 
---
 
Hon visste att det inte var lönt att vänta på svar, det var det aldrig. Jag pratade aldrig. Jo det förstås, när det handlade om vardagliga saker eller sånt som inte tillförde en enda negativ tanke, då kunde jag babbla på hur mycket som helst. Men innanför dessa väggar var det sällsynt.
Hon stängde dörren om sig och gick in tre meter i det alldeles för kala rummet och satte sig på golvet mot väggen så att jag kunde se henne lite för bra i ögonvrån. För övrigt stirrade jag bara in i sänggaveln, vilket var vardagssysslan. Ful var den också, alldeles utnött av gud vet vad och full av inristade bilder och meddelanden. 
"Är det okej att jag är här inne ?" Om du bara visste, om jag fick önska så skulle du aldrig få gå här ifrån. Jag nickade. Svagt, men jag nickade. Ovetandes om att jag från och med detta ögonblicket skulle få en helt annan syn på och en helt annan förståelse för begreppet 'medmänniska'. 
"Jag vet inte om det är rätt av mig att berätta det här, men jag känner verkligen igen mig så mycket i dig. Och jag vill att du ska veta det. Jag förstår att det känns jobbigt och orättvist, att det är svårt. Men det blir bättre." Jag tror att hon förväntade sig någon sorts reaktion, det gjorde väl jag också, men jag kunde inte mer än att vrida huvudet något och bara titta på henne. Om hon bara visste hur mycket som snurrade i mitt huvud. Jag antar att hon tolkade det som 'du har min fulla uppmärksamhet', vilket var helt rätt. 
"När jag var liten blev jag också utnyttjad sexuellt, jag har gått i terapi i flera år. Det var skitjobbigt, men nu i efterhand så var det ingenting annat än värt det." Jag har en tendens till att se totalt ointresserad ut när jag verkligen lyssnar och koncentrerar mig; tittar oftast på allt annat än den som pratar, ofast ner i backen. På psyk tas det visserligen som någonting som hör till normen - att vara totalt ointresserad alltså, skillnaden är bara att jag inte är totalt ointresserad.
"Jag vill också att du ska veta att det är helt okej att ringa ner mig, om du vill prata eller så. Och det var just därför jag ville berätta detta för dig, för jag vill att du ska veta att jag jättegärna lyssnar och inte minst kan förstå vad du går igenom. Så det är bara be dem ringa hit mig så kommer jag så fort jag kan."
 
Jag hatade helgerna på kliniken. Påpekas bör att jag inte gillade vardagarna heller, men helgerna var värst för då var hon ledig. Vi hade en ganska, vad ska man säga, stabil relation från början - vilket betyder att jag inte hatade henne för att hon gjorde sitt jobb - men efter detta så hittade jag en helt annan trygghet i henne. På kliniken kände jag mig trygg, mest för att jag visste att ingen kunde komma in och för att jag inte kunde komma ut. (Ironiskt nog kunde jag ju det... Mer om det en annan gång.) Jag har alltid försökt hitta trygghet i andra, i dem som utåt sätt verkar så stabila. Och det är väl det som har ställt till det så mycket för mig, speciellt under de åren innan jag fyllde arton; under de åren jag spenderade på BUP och på SöS.
Det tog ett tag innan jag insåg att så länge jag inte känner mig trygg i mig själv och vet vart jag har mig, så kommer ingen annan kunna kompletera det heller. Det har tagit mig både två och tre gånger av "katastrofala missförstånd som har urartat och fått mig att tro att riktiga människor inte existerar - type of thing" innan jag kom till insikt med att jag inte kan förlita mig på andra hela tiden. Att det inte funkar att gå runt och tro att alla andra kommer fixa allting eller alltid finnas där. Det funkar inte så och det har jag lärt mig, och det var väl lite det som hände med den här läkaren. Jag vill inte gå in på det något mer än såhär då det fortfarande är väldigt jobbigt även fast det snart är två år sedan, men det handlade kort och gott om ett missförstånd som jag fortfarande inte har tagit mig för att reda ut men som jag idag sitter och funderar på om jag ska göra eller inte. Mest för att jag själv ska kunna släppa det. 
Jag tror någonstans att allting händer för en anledning, allting. Minsta lilla grej. Kanske inte nödvändigtvis för att man ska lära sig av det i stunden, men för att på sikt komma till insikt med saker och att lära sig på vägen. Det här tror jag är en sådan sak. Efter den här händelsen kom jag till insikt med just det faktum att jag måste hitta mig själv och våga vara stark nog i mig själv, utan att vara beroende av och förvänta mig så mycket av andra. Med det sagt vill jag också påpeka att lita på andra och att förlita sig på andra är två helt olika saker.
 
Jag vet egentligen inte vad jag vill komma till med detta otroliga utlägg, inget speciellt tror jag. Kanske bara att få mina egna tankar i styr.
 
Til' next time
Såhär har det varit så länge jag kan minnas.
Den här tiden på året är alltid sämre. Inte nödvändigtvis för attt jag inte gillar Sveriges så krystade högtider (admit it) och tycker att de i sig är jobbiga, utan snarare för att det alltid har varit under den här tiden på året som saker och ting har blivit värre. För att under den här tiden på året förväntas man sitta inne för att umgås med varandra - och man ska helst tycka om det också. Men jag har aldrig tyckt om det. Inte ens snudd på nästan tyckt om det. 
Det här året i sig har varit ett av de bästa åren i mitt liv - det började dock mindre bra -  och jag vill att det ska fortsätta vara så de få dagarna som vi har kvar att förvänta oss något av. De få dagarna vi har kvar att samla ihop allting och knyta ihop säcken; avsluta kapitlet; vända blad, de få dagarna av 2014 vill jag ska gå i samma anda. Jag tror att det kommer bli tufft, men jag tror också att det är möjligt. Vi ska heller inte glömma att runt den här tiden de tre senaste åren har jag varit på psyk, och vi ska heller inte glömma vad som krävs för att hamna där. Men det ska inte bli så nu. Jag vet att det inte kommer bli så för jämfört med nu och de senaste tre åren så vet jag vad jag vill göra med mitt liv; jag vet vart jag vill vara om ett år; jag vet vart jag vill vara om fem år - och jag vet också hur jag vill att det ska vara nu. Jag vet att livet inte bara kan gå uppåt och i positiv anda, jag vet att alla får bakslag och jag vet också att det är hundra procent mänskligt. Men det betyder inte att jag har någon vidare lust att acceptera det. 
Jag vill att folk ska förstå att vi inte behöver bädda för kallabalik och ramaskri bara för att jag har en dålig dag. Vissa verkar tro det. Jag lovar att jag är varken mer eller mindre människa än någon annan, jag förstår saker även fast de inte sägs. Jag kan bara föreställa mig vad du tänker när du i smyg studerar och väldigt precist inspekterar mina handleder; ja jag har ärr och de kommer alltid vara där. Vill du veta historien bakom dem också ? Nej, jag trodde väl det. Jag har kommit till insikt med så otroligt mycket det här året; t.ex. att grunden till att uppnå framgång och att respektera sina egna behov och känslor kommer från att acceptera och älska sig själv. Det låter krystat, men när allt kommer omkring så är det det handlar om. Det i sin tur betyder också att jag aldrig någonsin igen för något i världen skulle utsätta mig för alla de dumma saker som jag redan har tvingat mig själv att gå igenom. Självskada är bara en utav de sakerna. Vad jag försöker säga är att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand, dålig dag eller inte.
Men som sagt, denna tiden på året igen... Jag tycker inte om den, så enkelt är det bara. Det kunde lika gärna ha handlat om april, maj, juni och juli och jag skulle ha tyckt om den perioden lika lite. Jag tror någonstans att det handlar om att vänta ut tiden - nytänkande i högsta grad. När jag längre inte har någonting jobbigt att relatera till denna perioden så kommer den inte heller att kännas jobbig, men jag vet att det kommer ta tid.
 
Med detta sagt så tror jag också att jag kommer återvända hit ett litet tag, eller så gör jag inte det. Vi får se helt enkelt.
Over and out for now.