Varför ska det bli så svårt för ?
Någonting i mig säger att det är nu jag borde sparka bakut, bli galen, skrika och tycka att det har blivit fel. En annan del säger att jag själv har satt mig i den här sitsen och att det var såhär det skulle bli. 
Jag har så svårt att få ner i ord exakt vad jag känner, för jag känner så mycket och tänker så mycket. 
 
Det är någonting speciellt med, rakt igenom, genuina människor. Och det går inte att inte tappa bort sig själv på vägen när de tas ifrån dig. 
Jag är så otroligt vilsen. Jag inser det varje gång jag hamnar i den här sitsen (vilket för närvarande har inträffat ca en gång om året de senaste fem åren). Samtidigt som jag försöker hitta och på något sätt lösa mig själv och allt vad berörd situation tillför; samtidigt vill jag bevisa och ställa till rätta med så mycket. Och det är inte alltid (läs: väldigt sällan) till min fördel. Jag tror absolut på att det är effektivt att gå in helhjärtat för någonting, men endast till den mån att det är hanterbart. Jag vill så gärna kunna säga att det är hanterbart; jag vill att det ska vara det, för jag vill kunna klara av det. 
 
Jag vet inte vad det är med mig som gör att det alltid blir såhär. Jag vet inte om det är någonting jag gör, eller inte gör för den delen heller. Lika väl som jag så desperat försöker hålla mig fast vid personen i fråga, lika väl vill jag att denne ska försvinna så fort som möjligt för jag vet hur otroligt skadad jag blir av att vänta på att denne ska tas ifrån mig. Faktum är att på de senaste 3 månaderna har detta inträffat 2 gånger. 
 
Någonstans så lyckas jag alltid inbilla mig att jag har lärt mig från tidigare situationer, att jag aldrig någonsin ska låta det bli på samma sätt igen. Jag slutar aldrig fascineras över hur fel jag har, gång på gång. Jag vet iallafall så mycket att det inte är hållbart, det funkar inte. Men jag vet inte vad jag ska göra.
 
jag är inte hel. Inte någonstans. Jag har aktivt börjat ta avstånd ifrån folk för att jag är livrädd för att de ska tas ifrån mig. Och det får räcka med det nu. 

Kommentera

Publiceras ej