Jag känner att jag måste få fortsätta skriva av mig, det här blev verkligen inte bra.
Jag vet att jag måste kunna gå vidare och klara mig själv (mer eller mindre), men det känns inte bra. Som jag sa tidigare så har jag mer eller mindre bott på BUP. I början var jag där minst två gånger i veckan, jag hatade min läkare och jag var heller inte så glad över Ida, men jag gick med på att gå dit iallfall för jag visste att någonstans långt där inne ville jag leva. Och jag visste att de kunde hjälpa mig.
Det känns som att jag har bränt upp kapitlet som jag just har läst ut. Det är liksom någonting som saknas i storyn. Jag har svårt att föreställa mig ett framtida liv utan att gå fram och tillbaks i de korridorerna en gång i veckan. Det är inte så att jag ser det som omöjligt, utan kanske mer som läskigt och ovant. Skrämmande.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att få ut det jag vill säga, vet inte ens om det går. Det är nog mer en känsla som inte går att sätta ord på. Jag känner mig trygg där, det är där jag vill vara om jag får välja. Så enkelt är det.
Kommentera