Jag vet inte vad jag ska säga. Ida är gravid. Min största rädsla någonsin har nu besannats. Jag har lite att tänka på.
Att det alltid ska vara så jävla perfekt. Allting. Ingenting får någonsin vara bristande. Hur i helsike ska man kunna se sina svagheter om fasaden ska vara som en 30 meter tjock sementvägg ? Det är det enda som får stråla utåt. Jag är trött på det här nu.
Varför får man aldrig visa sig svag i samhället ? Jo, då är man helt plötsligt en attentionwhore som ska ha allas uppmärksamhet och få alla att tycka synd om en. Men vad är det egentligen som har gått så jäkla snett ? Visst, vi har skaffat oss sjuka ideal (som jag mycket väl känner till) i samället som säger att vi ska vara "störst (ironiskt nog) bäst och vackrast." Vad är det för något - vad betyder det ? Är det någon annan än jag som har tänkt tanken "om verkligheten ser ut såhär nu, hur kommer den då se ut om 30 år?" Jag säger inte att jag jobbar förebyggande mot det fenomentet - jag är en del i detta sjuka ideal - men jag vet om att jag är en del av det och det kan jag faktiskt stå för. Jag kan där emot utan tvekan säga att jag beundrar de personer i framför allt bloggvärlden som vågar stå upp för och jobba emot dessa ideal. Jag skulle vilja kunna säga att man ska vara stolt över sig själv och inte se till alla jäkla brister som man faktiskt består av, men det kan jag inte. Det skulle bli ganska paradoxalt. Eftersom det är i princip det enda jag ser - iallafall hos mig sälv. Jag kan där emot böna och be till den nästkommande generationen att de inte ska hamna i detta sjuka spår. Det är galna ideal som bryter ner en steg för steg.
 
 
BMI, Bulimi, Mat, Vardag,

Jag fattar det knappt själv, jag fattar inte hur Mia har lyckats få mig att gå med på det här och jag vill inte riktigt förstå att det inom en snar framtid kommer att bli verklighet. Tro det eller ej, men jag har, trots min otroligt skeptiska inställning, gått med på att ge BUP en chans. En sålänge hänger det bara i luften om man kan kalla det så, för jag är väldigt speciell när det gäller sånt här. Ska det va så ska det va på mitt sätt. Jag har väldigt svårt för att prata om jobbiga saker, och när det blir för jobbigt så pratar jag inte alls, svarar inte ens på ja-och-nej frågor, så det är ju ett problem och det vet jag också. Men sen vill jag inte heller att mina föräldrar ska veta någonting, ni får tycka att det låter astöntigt om ni vill, men sån är jag. Man förstår inte varför förns man har varit med om det och upplevt det själv, det blir en gräns mellan extremt privatliv och familjeliv. Jag menar, jag har svårt att erkänna för mig själv vad jag faktiskt har varit med om, och då ska helt plötsligt mina föräldrar sitta där och lyssna !? Aldrig i livet. Så hon skulle kolla upp hur viktigt det är att föräldrarna är med, veta över huvudtaget, och lite så. Om det är så att dem faktiskt måste veta så tänker jag inte göra det här, från min sida är det mer eller mindre ett krav. Om jag hade haft en dator till hands just nu, vilket jag inte har, så skulle jag kunnat utveckla mig lite mer, skriver från en opraktisk iPhone. Men det stora hela handlar egentligen om att jag har inte den relationen och det förtroendet för dem så jag skulle kunna säga någonting. Ska försöka utveckla mig lite mer sen, men nu måste jag först få något annat att tänka på och sedan sova. Hade gött