"Du fattar att jag är rädd om dig va?"
Ingenting kunde tas med mer sarkasm från min sida. Why should you? Många gånger tror jag att saker sägs endast för att titeln på personen i fråga antyder att detta är vad som bör sägas, som om det vore ett kvitto på något. Utbildning.
Som om jag efter 2 sessioner och sammanlagt 5 timmar skulle känna mig lugnare än någonsin och att det faktum att jag mer eller mindre är okapabel till att acceptera nya människor och att lita på dessa vore ett minne blott. YOU ARE WRONG. För varje ny person som jag släpper in på livet och som är titulerad att hjälpa mig växer ångestbubblan allt mer, för det var ju inte såhär det skulle bli. Jag kan ju själv. I skrivande stund hör tjugoett år och två veckor till det förflutna, varav 25% av dessa endast bestått av biprodukten av "kan själv" aka självmordsförsök, självskada, inläggningar, en och annan resursenhet, and the list goes on. Det borde säga mig något, försalgsvis att jag borde sluta vara så jävla envis och kanske inse att en inte bör klara allt själv hela tiden för då blir slutprodukten något i stil med ovan lista. Men nej. Jag kan själv. Jag tror inte att någon kommer orka ändå.
Med det sagt så, nej, jag är inte helt själv. Även fast jag många gånger skulle önska att alla kunde låta mig vara in the sense of att jag vekligen inte vill besvära folk, men jag förstår ju att det inte skulle bli så bra. Dock skulle jag helst försvinna. Inte nödvändigtvis som i att dö för att ibland älskar jag livet, utan försvinna som i att alla kan sluta bry sig. Det kanske är självikt, jag vet inte.
 
Samtidigt vill jag bara att någon ska fixa allt. För jag orkar inte. Och jag är väl medveten om att "fixa allt" är precis vad jag måste göra för att komma ur allt detta, och att det är jag som måste göra det. För att kunna göra det så underlättar det om man är lite mer mottaglig för att ta emot hälp etc men jag är inte det för att jag är livrädd för att personen i fråga inte ska orka. Jag vet att jag inte borde tänka så, men det är svårt att göra annat när just det är precis vad som hänt tidigare. 

"Men jag kommer inte försvinna"
Ok säg det igen när vi är klara så kanske jag tror på det. Hur mycket jag än vill tro på att det är sant så kan jag inte det, för vad är det som säger att historien inte upprepar sig? Det finns inget som kan lova mig det. Och då tar jag hellre lite avstånd på mitt sätt än att bli totalt krossad om historien faktiskt skulle upprepa sig.
 
Jag vill att allting ska försvinna. Det kan inte vara meningen att livet ska vara såhär. Men för att det ska hända behöver jag vara mottaglig men jag vågar inte släppa in något tillräckligt för att det ska kunna hända. 

Kommentera

Publiceras ej