Alltså jag tror jag avlider snart.
Om femtionio minuter kan jag räkna dagarna på en hand. Jag har i ganska precis två månaders tid räknat var enda dag (ofrivilligt måste jag ändå påstå) och det gör verkligen inte situationen bättre. Ja, jag ska tillbaks till tandläkaren om (snart) fem dagar. Frågor på det ?
Jag överanalyserar allt. Jag tänker för mycket, tänker tillbaks för mycket. Och det om något gör inte saken bättre. I den bästa av världar skulle jag vilja slippa allt vad som heter tandläkarbesök för all framtid, även fast jag vet att det inte funkar så. Men man kan ju alltid drömma.
Jag gör verkligen allt för att inte drunkna i ångest, för att inte freaka ut totalt.
Jag tror väldigt starkt på att man som person har ett ganska stort ansvar över vad och hur man påverkas av saker och ting, liksom att det som händer är en förklaring för det man "attraherar". (Ursäkta mitt urusla försök till att förklara the law of attraction - sök på youtube så behöver jag inte försöka längre, haha.) Och just därför stör det mig nå´ så in i bomben att jag likt förbannat minsann ska fortsätta att grubbla på typ worst case senarios och dylikt. Jag menar come on, get your shit together. Grejen är ju också att oavsett hur mycket jag än funderar, oavsett hur mycket ångest och hur många panikattacker jag kommer hinna ta mig igenom fram tills torsdag, så kan jag ändå inte göra något förens på torsdag. Det kommer inte vara förens på torsdag och det kommer heller inte vara över förens på torsdag. Egentligen är det inte svårare än så, fakta liksom, men det är ändå svårt. Jag brukar för övrigt vara ganska bra på att inte oroa mig i onödan, jag brukar kunna lägga det åt sidan tills dagen eller what ever kommer, men nu är det fanimej omöjligt.
Jag minns så väl skolavslutningen i nian när jag bokstavligen tänkte "från och med nu ska det här aldrig någonsin igen få påverka mig, vad som än händer." Jag kan fortfarande höra rösten i mitt huvud när jag tänkte det. Ironiskt nog gick det inte mer än tre månader innan jag upplevde min värsta breakdown någonsin och hela mitt liv vändes upp och ner.
Jag känner att jag inte riktigt kan samla ihop mina tankar ordentligt, och det stör mig. Det stör mig verkligen. Det är så mycket jag tänker, alldeles för mycket, så det vore ju helt fantastiskt om jag kunde sortera allting någorlunda. Men likt förbannnat verkar det omöjligt.
Jag vet inte om jag är hundra procent säker på vad det är jag är rädd för. Eller det finns visserligen mycket, men jag vet inte vad som är värst. Som sagt så har jag förmodligen världens bästa tandläkare så det är inte det som är problemet, problemet är allt annat. Jag vill bara inte, så enkelt är det. Men i längden har jag väl inget val iallafall så det är väl bara att bita ihop (HAHA) och få det överstökat.
TIL NEXT TIME
(Side note: officiellt fem dagar)
Kommentera