"Varför skapar man liv om det ändå ska dö?"
Jag hittade en gammal skrivbok hemma hos mamma, den var aktuell under 2007/2008. Där bland annat detta stog. Jag minns hur trött jag var på livet, Jag var trött på allt.
Jag önskar så att jag hade behållt alla mina dagböcker, att jag hade stått på mig och vågat spara dem. Men jag vågade inte för jag trodde att någon skulle hitta dem. Jag använde dem som någon sorts flyktväg där jag kunde släppa lös allt. Inte bara vad jag då gick igenom utan också fantasier om hur det hade kunnat vara om det hade varit bättre. Dock var jag för rädd för att skriva allt, ifall någon skulle läsa det. Jag har alltid varit den som ska skydda alla, från allt. Och det gällde även när sanningen skulle förstöra mer än göra nytta, iallafall så som jag resonerade. Jag har aldrig riktigt brytt mig om min egen utväg, alltså om jag på något sätt skulle gynnas av att inte skydda alla från allt. Så länge alla andras verklighet var perfekt så var jag nöjd.
Jag önskar verkligen att jag visste mer om framtiden då. Jag önskar att jag hade stått på mig och inte varit så jävla mesig, för truth be told, det var jag. Inte bara när det handlar om att jag skulle ha berättat, utan allt. Jag var rädd för att göra fel, för att folk skulle bli arga.
Jag önskar att någon hade tagit tag i mig ordentligt och gjort någonting åt hela mig. Skakat om mig och tömt mig på alla hemligheter jag hade. Det hände aldrig. Jag önskar att jag hade haft bättre personer runt mig när jag var liten, typ dem som idag vågar skaka om mig och göra någonting åt saker och ting, de som vågar fråga och sätta ord på saker och ting.
Jag vet att det som har varit har varit och att det bara är att leva med vetskapen att det var ett helvete, för när allt kommer omkring så är det just detta helvete som har gjort mig till den jag är idag. Och det vill jag inte ändra på. Jag vill inte ändra på det som har varit, för utan det skulle jag aldrig ha varit där jag är idag.
Kommentera