Det är dagar som denna då jag är så otroligt tacksam över att jag inte har raderat den här bloggen. Jag kan skriva precis vad jag vill och exakt vad jag känner without a single care in the world.
Detta kommer bli någon sorts fortsättning på inlägget jag skrev den 27 januari - which is way back - då jag just precis i detta nu befinner mig i samma tankar. Jag var alltså hos tandläkaren idag. Det är få saker som jag tycker är snudd på så läskiga som att gå till tandläkaren. Påpekas bör att detta var 08.30 i morse, i skrivade stund är klockan 22.51 och jag drass fortfarande med min så kallade hang-over. Vad som också bör tilläggas är att detta inte handlar om någonting värre än en vanlig undersökning, man skulle kunna tro att jag har blivit av med alla tänder utan att få några nya, men så är det ju inte riktigt. För mig handlar det mer om situationen, själva känslan som jag för övrigt har ganska svårt att sätta ord på. Allt detta grundas i de övergreppen jag var med om när jag var mindre, att inte ha kontroll och att inte kunna bestämma själv. Det är ju visserligen inget vidare vardagsnöje för någon att gå till tandläkaren - läkare över huvud taget - men jag vet inte, för mig är det mer en skräckupplevelse än ett növändigt ont. Caroline är dock väldigt närvarande vilket ifrån min sida bara är bra, vilket gör det hela lite enklare - även fast det fortfarande är en skräckupplevelse.
Och denna hang-over som jag snackar om, svårt att förklara. Jag är helt enkelt bara totalt slutkörd psykiskt. Jag liknar det nog bäst med feberfrossa, typ. Eller bara feber över huvudtaget. Utmattningen är den samma ungefär. Och med det sagt vill jag åter igen påpeka att detta bara handlade om en enkel undersökning. Enough said.
Åter igen så är Caroline förmodligen världens bästa tandläkare vilket jag tackar gudarna för, men det är ändå någonting som gör det så jävla svårt. Och jag fattar inte varför. Jag menar någonstans långt där inne vet jag ju att ingenting kommer att hända; att vad som än spelas upp inte är på riktigt. Jag vet det, men i stunden så är ingenting som antyder på verkligheten så himla övertygande. Det är alltid någonting som får mig att tvivla på vad som faktiskt kommer hända. Det är inte så att jag inte litar på henne, för det gör jag till 110%, men jag tror att det mera handlar om vad situationen i sig för med sig. Att den tar överhand, och hur laddat det faktiskt är för mig. Jag skulle väldigt gärna ta fram en quick fix för detta, men dess värre tror jag inte att jag kan det.
Att ha ångest är en sak, men att ha ångest så att man mår illa är en helt annan sak. Att gråta av ångest är heller ingen rolig sådan. Tänk att någonting som hände för så länge sedan kan kontrollera nuet något offantligt. Jag vet inte om det handlar om att jag behöver ha kontroll, att det är det som gör det så hemskt. Det ska krävas mycket för att jag ska släppa taget om den, väldigt mycket. Eller rättare sagt; jag tror att det ska krävas mycket av mig för att jag ska kunna släppa den, det i sig skulle ju innebära att släppa loss allting som jag på något sätt har tyglat så fint inom mig. Och det vill jag inte utsätta någon för.
Jag hade nästan glömt hur läskigt det faktiskt kan vara med flashbacks, bara grejen att börja tvivla på nuet är ganska skrämmande. Jag hatar ångest och jag hatar allt sånt där. Jag som på fullaste allvar trodde att jag aldrig mer skulle behöva träffa en psykolog igen, får nog tänka om. Inte för att det är någonting jag kommer prioritera, men uppenbarligen har jag ganska mycket kvar att bearbeta. Men det är bannemej ett annat kapitel.
Kommentera