Såhär har det varit så länge jag kan minnas.
Den här tiden på året är alltid sämre. Inte nödvändigtvis för attt jag inte gillar Sveriges så krystade högtider (admit it) och tycker att de i sig är jobbiga, utan snarare för att det alltid har varit under den här tiden på året som saker och ting har blivit värre. För att under den här tiden på året förväntas man sitta inne för att umgås med varandra - och man ska helst tycka om det också. Men jag har aldrig tyckt om det. Inte ens snudd på nästan tyckt om det.
Det här året i sig har varit ett av de bästa åren i mitt liv - det började dock mindre bra - och jag vill att det ska fortsätta vara så de få dagarna som vi har kvar att förvänta oss något av. De få dagarna vi har kvar att samla ihop allting och knyta ihop säcken; avsluta kapitlet; vända blad, de få dagarna av 2014 vill jag ska gå i samma anda. Jag tror att det kommer bli tufft, men jag tror också att det är möjligt. Vi ska heller inte glömma att runt den här tiden de tre senaste åren har jag varit på psyk, och vi ska heller inte glömma vad som krävs för att hamna där. Men det ska inte bli så nu. Jag vet att det inte kommer bli så för jämfört med nu och de senaste tre åren så vet jag vad jag vill göra med mitt liv; jag vet vart jag vill vara om ett år; jag vet vart jag vill vara om fem år - och jag vet också hur jag vill att det ska vara nu. Jag vet att livet inte bara kan gå uppåt och i positiv anda, jag vet att alla får bakslag och jag vet också att det är hundra procent mänskligt. Men det betyder inte att jag har någon vidare lust att acceptera det.
Jag vill att folk ska förstå att vi inte behöver bädda för kallabalik och ramaskri bara för att jag har en dålig dag. Vissa verkar tro det. Jag lovar att jag är varken mer eller mindre människa än någon annan, jag förstår saker även fast de inte sägs. Jag kan bara föreställa mig vad du tänker när du i smyg studerar och väldigt precist inspekterar mina handleder; ja jag har ärr och de kommer alltid vara där. Vill du veta historien bakom dem också ? Nej, jag trodde väl det. Jag har kommit till insikt med så otroligt mycket det här året; t.ex. att grunden till att uppnå framgång och att respektera sina egna behov och känslor kommer från att acceptera och älska sig själv. Det låter krystat, men när allt kommer omkring så är det det handlar om. Det i sin tur betyder också att jag aldrig någonsin igen för något i världen skulle utsätta mig för alla de dumma saker som jag redan har tvingat mig själv att gå igenom. Självskada är bara en utav de sakerna. Vad jag försöker säga är att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand, dålig dag eller inte.
Men som sagt, denna tiden på året igen... Jag tycker inte om den, så enkelt är det bara. Det kunde lika gärna ha handlat om april, maj, juni och juli och jag skulle ha tyckt om den perioden lika lite. Jag tror någonstans att det handlar om att vänta ut tiden - nytänkande i högsta grad. När jag längre inte har någonting jobbigt att relatera till denna perioden så kommer den inte heller att kännas jobbig, men jag vet att det kommer ta tid.
Med detta sagt så tror jag också att jag kommer återvända hit ett litet tag, eller så gör jag inte det. Vi får se helt enkelt.
Over and out for now.
Kommentera