Första gången jag försökte ta livet av mig var jag nio år gammal. Det var inte för att försvinna ifrån övergreppen, för de hade knappt börjat, utan för att försvinna ifrån någonting helt annat. Pappas fru bröt ner mig totalt, psykiskt, de första åren. Jag var fyra, fem år när de träffades, så jag hade hunnit bli ordentligt nedtrampad och stampad på. Varje dag började med 'värdelös', 'vad fan sysslar du med', 'vem tror du att du är', 'du fattar ingenting, jag gör det själv istället', 'gör det, gör det' etc. Jag kan hålla på i evigheter.
Jag har insett genom åren att det är ganska svårt för folk att förstå hur man kan bli totalt överkörd av 'lite ord.' Det är inte riktigt så enkelt. När någon du ser upp till säger åt dig att du är värdelös, oduglig eller ett misstag, då är livet inte roligt längre. Jag tror att det måste gå ett tag innan man förstår vad som faktiskt pågår. Har du blivit kallad 'värdelös' tre fyra gånger kan det gå att vifta bort, men när 'värdelös' byts ut av 'hej' - då är du på botten. Kränkande är bara förnamnet. För varje gång ordet upprepas sjunker självkänslan sakta men säkert, och till slut står du där med en självkänsla som ligger på -7594 och du är beredd att ta livet av dig.
Hon hade även en tendens till att kalla mig någonting. Det är inget laddat ord utåt sett så det är nog svårt för er att förstå laddningen i det, men varje gång jag hör det ryser jag. Jag funderar på om jag ska skriva det här och nu, bara för att ha det gjort, men herregud vad det tar emot. Jag har lyckats skriva det sextio gånger på ett papper, men aldrig sagt det högt. Aldrig visat någon.
Askungen.
Det var det hon sa.
(Och det där tog mig en timme att skriva)
Det vart iallafall vardag. När hon ropade på mig sa hon inte Emelie, utan hon sa det där. Det tog ett tag för mig att fatta vad innebörden egentligen var men tro mig, jag förstod det efter sinom tid. När hon hade sagt det till mig i tre års tid fick jag nog. Jag vågade dock aldrig protestera, jag kunde inte föreställa mig vad som skulle hända då. Eller jag ville väl inte kunna föreställa mig det så jag försökte inte.
Och inte nog med att det, minst sagt, var strul hemma så skulle det självklart vara strul i skolan också. Det här är också någonting som jag nästan aldrig har berättat för någon, jag har inte pratat om det på två år. Ända från det att jag började ettan och upp till slutet av åttan var jag väldigt utanför i skolan. (Jag gillar inte ordet mobbning och alla dess böjelser, så jag använder inte det. Kanske för att det säger mig för mycket.) Det var liksom grädden på moset. Jag har många gånger funderat på varför det blev så även i skolan, och en teori är ju för att jag hade NOLL självkänsla och inte kunde stå upp för mig själv, men jag vet inte riktigt om den teorin håller fullt ut. Jag kan väl inte riktigt påstå att det fanns synliga aspekter att haka upp sig på så att säga, (förutom att jag hade glasögon, men jag var inte den enda. Så kopplat till det har jag visserligen hört lite mindre trevliga böjelser, men det var inte så att jag tog åt mig så värst mycket.) så jag vet inte riktigt vad jag annars ska grunda det på. Men nu var det inte det vi skulle spåna i, och i vilket fall så räcker det nu.
Back to topic.
Jag var iallafall nio år och försökte ta livet av mig. Detta var, och är fortfarande det enda sätt jag har provat, (och det kommer inte bli några fler sätt), en överdos. Jag visste inte att man kunde dö av en överdos, men jag visste där emot att jag inte under några som helst omständigheter fick ta mer än en halv tablett. Det hade pappa sagt till mig. "Då måste det vara farligt att ta tre". Precis så tänkte jag, jag kan fortfarande höra den där lilla nioåriga rösten i mitt huvud. Jag var ensam hemma av någon anledning. Tyvärr så var jag redan väldigt vuxen till sättet, så allt var ju planerat in i minsta detalj. Jag hade ställt ett glas med vatten bredvid min säng, jag tror kvällen innan, för att inte dra till mig onödig uppmärksamhet. Sängen var fint bäddad från morgonen, extra fint. Rummet var städat. Allt var fixat. Jag gick till badrummet och till den vävda korgen som hängde på väggen - now or never. Jag greppade det jag kände igen - Alvedon - tog ur en karta och tryckte ut sju stycken, la tillbaks den halvtomma kartan (lite korkat, men med överseende om att jag var nio år) och gick till mitt rum. Om än skakigt. Jag la tabletterna bredvid glaset och letade upp katten (som för övrigt var min bästa vän i fängelset. Hon hette Keso) och kramade om henne för något som jag trodde var sista gången, pussade hunden på huvudet och gick tillbaks till mitt rum. Jag satte mig på sänkanten och stirrade in i väggen, det är nu det gäller. På bara några sekunder förvandlades jag från att ha varit väldigt duktig och skötsam till att maniskt försöka göra något farligt (a.k.a ta livet av mig). Allt gick så fort. Jag började gråta och fick panik, nu hade jag ingen utväg. Jag la mig på sängen i fosterställning och försökte sova, jag vågade inte vara med om "det farliga" i vaket tillstånd så jag drog slutsatsen att det var bäst att sova. Och tänk, när jag låg där och väntade på något som skulle ha kunnat vara min sista stund (och det där gick inte att skriva utan att börja gråta) så hoppade något fyrbent upp i min säng och kröp in under min arm. Keso.
Som ni förstår så överlevde jag. Jag vaknade dagen efter och mådde lite extra illa, men inte mycket än så. Och det gjorde ju tyvärr allting mycket farligare, då vågade jag göra det igen. Men det är en annan historia.
Kommentera