Någonting jag har tänkt på väldigt länge - och faktiskt blivit väldigt lättad över - är att jag alltid har fått ha mina födelsedagar ifred.
Inte bokstavligen - jag fyller år på samma dag som min mormor - men utan att de har gjort någonting emot mig. det har snarare varit tvärt om; de gjorde alltid allt för att just den dagen skulle bli så bra som möjligt. vad man tycker och tänker om det kan ju vara väldigt olika, jag personligen kan ju tycka nu i efterhand att det var ganska generöst men samtidigt så säger ju det också hur desperata de var över att det inte fick komma fram. Höjdpunkten på hela året för ett litet barn är väl utan tvekan födelsedagen, och med det sagt behöver jag förmodligen inte vidareutveckla min teori över varför de valde just  den dagen.
Som sagt så är födelsedagen i de flesta fall årets höjdpunkt för ett barn, vilket den också var för mig, svart på vitt så tyckte jag nästan bättre om födelsedagarna hos pappa än hos mamma. Hela dagen var som ett paradis, jag fick bestämma allt. Dock så var ju det en av mina största svårigheter; att få bestämma och säga vad jag ville. Men jag gjorde mitt bästa utifrån förmåga och på kvällen när jag gick och la mig upplevde jag varje år någon sorts eufori. Det var det bästa jag visste, men den känslan slog snabbt över i ångest när jag insåg att det var ett helt år tills nästa födelsedag.
 

Kommentera

Publiceras ej