"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Sådär, ännu ett möte avklarat, fast den här gången blev det inte lika positivt som förra gången. Som jag nämnde tidigare så tyckte Mia att jag skulle gå till BUP eller liknande, så till idag hade hon skrivit ut information om BUP-"grinden", Alla kvinnors hus och Ericastiftelsen till mig. Som jag har sagt tidigare har jag alltid varit skeptisk till psykologisk hjälp, kuratorer över huvudtaget. Men eftersom jag gav Mia en chans och det hitintills har lutat åt det positiva hållet så tänkte jag att jag kan väl ge det här en chans också. Varför jag är skeptisk till proffesionell hjälp är framförallt för att jag är så himla rädd. Jag är rädd för att sätta ord på det, jag är rädd för att komma ner i djupa svackor, för då har jag ingen kontroll över situationen, jag kan inte kontrollera mig själv helt enkelt. Jag är rädd för vad som ska hända efteråt när allt är klart. Jag tycker också att det är väldigt jobbigt att visa/sätta ord på mina känslor. Iallafall, som ni förstår var jag skeptisk redan innan jag ens hade vikt upp papprena. Jag tog mig igenom 3/5 A4-sidor med bara information om hur allt går till, så långt lät det ok. De 2 andra sidorna var en intervju med en tjej som hade gått någon "grupp-behandling" på BUP tror jag det var. När jag läste det brast det totalt. Det var så himla utförligt, hon drog upp lite av sin historia om för lite bevis i rätten etc. Jag kände igen mig så himla väl, hur maktlös och sviken man känner sig. Och Hur dem i den här gruppen blev tvungna att verkligen beskriva och sätta ord på allting. Och det kan jag säga att det är jag verkligen inte redo för ännu. Det sa jag också, att det är för tidigt. Så det där med behandling/terapi (vad man nu vill kalla det) får nog vänta ett bra tag. Man får ta en sak i taget helt enkelt, ta dagen som den kommer.