Var hos BUP och Ida (som min psykolog kommer heta här) idag. Det var inte direkt kul, jag tycker nog att det har gått lite för fort. Jag menar, här skrev jag att jag absolut inte ville ha psykologisk hjälp på minst ett halvår för att det har varit så mycket med allting och att jag måste hinna smälta allting ännu en gång. Men idag, då fick jag uppslängt att jag måste träffa en läkare snarast, vilket jag absolut inte ville. Hon sa att utifrån det jag har berättat så var det väldigt nödvändigt, mer eller mindre ett krav från hennes sida. Kul liksom. Så på fredag ska jag alltså träffa en läkare, inte speciellt lockande om jag ska vara ärlig. Men jag orkar inte bry mig. Jag menar, det verkar inte spela någon roll vad jag säger eller vad jag vill, för de gör ju precis tvärs om iallafall. Först var det hela grejen med BUP, har varit där 2 gånger, sen att mina föräldrar inte skulle veta något, nu vet dem, och nu läkarkontakten. Det känns som att jag bara hänger med på ett bananskal liksom, jag har ingen kontroll. Och det är inte roligt. Men jag får väl helt enkelt lita på dem till 110% och hoppas på att de vet vad dem håller på med.
Men, next-up då; Läkaren på fredag.
Jag återkommer. :)