"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag har sagt det här många gånger förut, men jag tänker säga det igen..
Jag är så trött på det här. Jag är trött på all jävla vuxenkontroll, på alla möten, på att livet inte funkar, på demonen inom mig som kallar sig bulimi, på att folk tar avstånd för att de känner sig osäkra, på Fluoxtinet som inte funkar, på att man måste äta för att överleva, på min viktmani, på att jag inte sover mer än 4 h/natt, på att folk trackar mig med matfrågor, på mina hetsätningsattacker, på alla måsten... Jag är så jävla trött på det här livet. Jag vill inte mer.

Vad fan är det som krävs för folk ska förstå ? Om någon har svaret på den frågan så får den mer än gärna tala om det för mig. Eller rättare sagt, vad är det som krävs för att det ska ske en förändring. Ida har sagt till mig nu i 4 månader att "vi fattar att du mår dåligt." Jaha, and ? Vad hjälper det om dem så kallade "vi" bara sitter vid sina skrivbord, skriver lite på ett dokument och biter på pennan ? Och har kafferast också, juste, det är ju det viktigaste på hela dagen.
Jag har stått och trampat på samma ställe i evigheter nu, utan att evigheten har fört med sig någon förändring så står jag fortfarande kvar på samma jävla ställe. Ja, jag är förbannad och nej, säg inte att det löser sig med tiden, för jag har inget sånt hopp kvar. Snälla.
Ta mig här ifrån, det är det enda jag faktiskt begär. Ut från den här kroppen och bort från dem här ögonen. Bort bort bort. Jag orkar inte låtsas längre. Läget är inte stabilt, jag är inte stabil, jag mår inte bra. Det är otroligt tungt att låtsas som motsatsen hela tiden, som att allting är bra och på topp. Men sanningen är att det är inte på topp, inte ens okej. Jag tänker inte låtsas längre. Jag går inte på teater. Det har aldrig varit på topp, taket ligger på bra. Inte mer än så. Jag skulle vilja formulera mig annorlunda och säga vad jag verkligen vill, men då blir det ett jäkla liv och det orkar jag inte med, så det här får räcka.

Jag är besviken på samhället. Det är jag faktiskt. Efter samtalet med Mia idag så kom vi fram till att jag visade tydliga varningssignaler och ropade på hjälp, men det var ändå ingen som märkte något. Om folk skulle ha lagt märke till att jag helt plötsligt över en natt slutade prata, slutade känna, slutade äta och slutade bry mig så skulle jag inte ha varit här idag.

Jag säger bara en sak, om ni på något sätt märker en psykisk förändring hos någon, fråga. Fråga om allt står rätt till. Har personen en tom blick, ser likgilltig ut och säger bra så är det inte bra. Definitivt inte. Det var så jag gjorde, jag satt rakt upp och ner, stirrade ut i ingenting och bara existerade. Men jag sa aldrig bra, jag sa ingenting. För det var ingen som märkte (läs ville märka) hur jag förändrades, det var ingen som tog modet till sig att fråga. Jag anklagar inte, men jag påpekar vad man skulle kunna ha gjort annorlunda.
Man lär sig mycket av andras fel och brister, idiotiska påfund, idéer och handlingar. Jag har lärt mig mycket under alla dessa år av psykisk nedbrytning, jag har bland annat lärt mig att man inte ska lita allt för mycket på folk. Jag har lärt mig att se saker från ett utsatt perspektiv, och där ifrån ha utvecklat en ganska unik talang. Jag kan se saker från alla håll och kanter, jag ser varningssignaler som andra inte ser, jag känner igen rop på hjälp och jag har en förmåga att kunna nå fram till folk på det sättet som ingen nådde fram till mig på, på det sättet som jag saknade under alla dessa år.
Om jag hade haft Ida och Mia i mitt liv några år tidigare så hade det inte heller behövt bli såhär. Dem är gudagåvor, båda två. De har lyckats nå fram till mig på ett sätt som ingen har lyckats med tidigare, de förstod mer av mig än vad jag han berätta. Båda dem har den här unika talangen, om det beror på deras utbildning eller inte vet jag inte, men det gör mig väldigt osäker. Jag menar inte att dra förhastade slutsatser, men av erfarenhet så har jag en talang.... En unik talang.