"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Den har jag i princip aldrig haft. Jag har aldrig vågat/orkat ta mig tiden att prata om saker och ting. Det här får låta hur konstigt som helst, men ska man bara säga; Du, jag måste prata med dig. ? Eller? Det är väl där den mesta av min osäkerhet har landat. Och speciellt HUR jag ska säga det. Det är därför i princip som jag aldrig pratar om jobbiga saker. Hur har då allt kommit fram ? Den ända gången jag personligen har berättat om t.ex. övergreppen för någon var för ganska precis ett år sedan för en av mina bästa kompisar. Hon var den första som fick veta, efter 4 år. Det tog mig 3,5 h att berätta hela storyn som utspelade sig under ca 20 min. Hon lovade då att Inte berätta för någon, och det gjorde hon inte heller. Det var jag som berättade, fast jag skrev. Om inte uppfinningen om skrivandet hade funnits hade inte jag heller gjort det. Jag skriver allt, hela tiden mellan himmel och jord. Det är i princip det ända sättet jag kan uttrycka mig ordentligt på. Men iallafall, det jag skrev på lappen var inte många rader, en mening med ett kommatecken. Till min gympalärare. Hon märkte att allt inte stod rätt till och då kände jag mig skylldig att berätta, även fast jag visste att då skulle "alla" vet det inom ett dygn ungefär. Mycket riktigt, dagen efter visste rektorn, mina mentorer, mina tränare, mamma och polisen. Den veckan var nog den mest omtummlande i hela mitt liv, så rädd som jag var då går inte att sätta fingret på, men herregud säger jag bara. Men ändå var/är jag otroligt tacksam för att det kom fram - så en stor elouge till min gympalärare helt enkelt! Men nu på senare tid har jag fått för mig att alla som har med mig att göra borde få veta, för jag kan få mina anfall/attacker när som helst. Allt från panikångest till ett självskadebeteende som heter duga. Så på så sätt vet dem flesta genom alla mina psykiska anfall. Det var faktiskt inte så länge sen jag pratade med min svenskalärare om det här. Fast det var oxå genom skrift. Det började med att jag läste en bok, skrev en läslogg och sen visste hon också. Det var egentligen inte meningen att hon skulle fatta och jag förstår fortfarande inte hur hon gjorde det. Boken handlade om en fosterfamilj som hade tagit emot en flicka på 7 år som hade blivit våldtagen (hatar det ordet) av någon i familjen. Jag reflekterade lite över det och skrev något i stil med; ..."Hon blev våldtagen när hon var 4 år, "mer" behövs inte för att man ska bli sviken av sin omgivning"... etc. Nu för tiden har jag ett väldigt starkt förtroende för henne, vet inte riktigt vad det beror på. Antar att det är för att hon inte pressade mig till att säga något. Så jag säger bara en sak, våga berätta ! Det ger så otroligt mycket i efterhand. Men lita inte blint på folk, jag kan ju säga att de personer jag har berättat för har jag väldigt svårt för att se i ögonen...