Jag finner ofta mig själv ifrågasättande. Alltså till den grad att jag kan bli galen.
Ofta handlar det om hur min situation hade sett ut idag om jag inte hade tagit det där avgörande steget när jag väl gjorde det; alltså den där dagen andra veckan in på gymnasiet. Vad hade hänt om jag inte tagit mig i kragen och sagt som det var ? Hur hade det blivit om jag hade fortsatt leva i min perfekta bubbla; i den där världen då allt negativt gick igenom någon slags scanning för att sedan hamna i slutfacket, förnekelse. Jag levde någon sorts perfect teenage dream i ungefär två veckor, det var ungefär då jag kände att jag höll på att spricka. Även fast allting utåt sätt praktiskt taget var perfekt - vilket också var vad jag ville, så var det ungefär så långt min energi räckte. Det fanns liksom inte i min tankebana att jag behövde börja inifrån.
Jag minns det så väl. Eller inte just den dagen, men dagarna runt om. Jag hade väl mer eller mindre insett att jag var tvungen att göra någonting åt allting som var så trasigt, för att på ett någorlunda skapligt vis kunna fortsätta leva. För det var ungefär vad det handlade om. På inget mindre än under en natt slog den där perfekta bubblan om till att bli en isolerad, bäcksvart kupol utan minsta utväg i sikte. Och någonstans mitt i allt det där bäcksvarta kämpade jag som om jag höll på att dö - inte nödvändigtvis för att det var det som höll på att hända, utan snarare för att jag inte stod ut med tanken att jag höll på att tappa min fasad och att resten av världen skulle få se hur min värld egentligen såg ut.
Jag blev så gott som avskalad. Det tog ett tag, men det hände. Det tog ett jävla bra tag faktiskt. Sex månader totalt.
Jag pratar inte - i början. Inte alls. Jag vet inte hur många som har blivit uppriktigt irriterade, snudd på verbalt aggressiva, för att jag inte pratar. Jag tror jag kan uppfattas som ganska nonchalant, liksom "gör vad du vill jag bryr mig inte"-typen, även fast det varken är fallet eller min avsikt. (NOTE: såklart inte i vardagslivet, det vore ju ganska jobbigt om det var så. Jag kan inte förklara exakt vad det är som gör det, men det handlar väl mer om när någon är på väg in under skalet och ser allt det där som jag helst vill hålla för mig själv.) Jag minns så väl när den spärren släppte när jag var hos kuratorn på skolan; jag tror jag hade pratat på i ungefär 1 ½ timme - oavbrutet - när jag insåg att det var just det jag hade gjort. Hon tittade på mig och sa, 'jag har väntat så länge på att den här dagen ska komma'.
Jag tänker ofta på den tiden, alltså typ-ish 2011/2012, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Ibland känner jag att det kan vara jättebra att, på dagar som känns helt förjävliga och livet meningslöst, se tillbaks på vart jag har varit och hur långt jag har kommit. Å andra sidan känns det som att jag är klar där. Jag har inget där att göra. Det finns ett citat som jag ramlade över här för några veckor sen, och det fick mig verkligen att tänka till; "there's a difference between turning the page and closing the book". Men jag vet inte, det är som att jag är rädd för att släppa taget.
