"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Jag fattar det knappt själv, jag fattar inte hur Mia har lyckats få mig att gå med på det här och jag vill inte riktigt förstå att det inom en snar framtid kommer att bli verklighet. Tro det eller ej, men jag har, trots min otroligt skeptiska inställning, gått med på att ge BUP en chans. En sålänge hänger det bara i luften om man kan kalla det så, för jag är väldigt speciell när det gäller sånt här. Ska det va så ska det va på mitt sätt. Jag har väldigt svårt för att prata om jobbiga saker, och när det blir för jobbigt så pratar jag inte alls, svarar inte ens på ja-och-nej frågor, så det är ju ett problem och det vet jag också. Men sen vill jag inte heller att mina föräldrar ska veta någonting, ni får tycka att det låter astöntigt om ni vill, men sån är jag. Man förstår inte varför förns man har varit med om det och upplevt det själv, det blir en gräns mellan extremt privatliv och familjeliv. Jag menar, jag har svårt att erkänna för mig själv vad jag faktiskt har varit med om, och då ska helt plötsligt mina föräldrar sitta där och lyssna !? Aldrig i livet. Så hon skulle kolla upp hur viktigt det är att föräldrarna är med, veta över huvudtaget, och lite så. Om det är så att dem faktiskt måste veta så tänker jag inte göra det här, från min sida är det mer eller mindre ett krav. Om jag hade haft en dator till hands just nu, vilket jag inte har, så skulle jag kunnat utveckla mig lite mer, skriver från en opraktisk iPhone. Men det stora hela handlar egentligen om att jag har inte den relationen och det förtroendet för dem så jag skulle kunna säga någonting. Ska försöka utveckla mig lite mer sen, men nu måste jag först få något annat att tänka på och sedan sova. Hade gött