"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Det var visst möjligt att drunkna i överväldigande "förbjudna" tankar och impulser. Att drunkna betyder inte enbart att dö, iallafall inte i min värld, det betyder lika mycket att inte kunna stå emot eller att någonting annat är starkare. Men jag trodde inte att det skulle hända.
Det är när alla flashbacks kommer tillbaks samtidigt, och då menar jag sådär samtidigt så jag inte vet vart jag ska börja någonstans. Jag måste börja någonstans, jag måste låta mig ledas igenom händelseförloppen en efter en för att kunna släppa det, eller iallafall processa det på ett sätt som gör att jag inte behöver "försvinna iväg" resterande tid av natten.
Det handlar inte nödvändigtvis om övergreppen i sig, utan snarare de situationer som har blivit jobbiga som en följd (tex tandläkaren) eller situationer som har uppstått som en följ (typ sös). Och det är alltid samma händelser som kommer ikapp mig. Alltid. Ibland tvingar jag mig att tänka på dem, ibland dyker de bara upp ifrån ingenstans. Det är visserligen mest fragmenterade bilder som gör sig till ett längre händelseförlopp, om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det blir som att dessa bilder sätts ihop till en intensiv kortfilm med bieffekter av sådant jag helst vill glömma.
Det slår ner som en blixt från klar himmel. Och även fast jag vet att jag "inte får" så gör jag det ändå - även fast det är dumt att trycka in naglarna i handflatorna så det blir djupa jack eller i princip riva upp armarna så att det ser ut som att jag dragit på mig en typ-3 brännskada, så gör jag det. Jag gör det för att stanna i verkligheten. För att inte tappa greppet totalt. För att inte skrika ut allting jag egentligen tänker. För att jag senare ska kunna fortsätta som vanligt. Jag minns så väl en gång på SöS - detta är en händelse jag ofta kommer tillbaks till när jag behöver att någon "säger åt mig på skarpen" - när jag blev kvar på akuten sista gången. Jag minns inte exakt hur mina tankegångar gick eller vad jag hade gjort för att hamna där, men det hade förmodligen någonting med självmordstankar att göra. Jag satt i alla fall på sängen med ryggen pressad mot väggen, knäna uppdragna under hakan, paniken var ett faktum och jacken i händerna började ta sin form. Jag minns att jag demonstrativt hade stängt dörren för att 1. jag hade ingen som helst lust att ta order och 2. för att stängd dörr betyder instängd ångest. Jag vet att jag mer eller mindre maniskt stirrade ut i ingenstans, mest för att komma till stadiet när jag kan "stänga av" på beställning, och tänkte att jag skiter fullständigt i om någon kommer in nu, för att jag orkar inte bry mig.
Evelina, som jobbade dagen till ära, hade jag träffat förut. Jag hade medverkat i någon sorts enkätundersökning året innan som hade någonting att göra med någonting som jag inte minns, det var hon som höll i den iallafall då hon pluggade till psykolog eller liknande och gjorde sin vfu på sös. Hon kom iallafall ihåg mig lika väl som jag kom ihåg henne, redan när vi pratade i telefon tidigare under dagen så kopplade hon, vilket jag tror att jag tyckte kändes ganska bra trots allt.
I takt med att jag tvingade mig själv att försvinna från verkligheten, ju mer försvann min så kallade smärtgräns och jag hade inget som helst stopp för hur hårt eller djupt i handflatorna jag tänkte pressa in naglarna. Ungefär precis i tid tills naglarna skulle komma ut på andra sidan drog väl Evelina slutsatsen att jag hade något för mig för jag hade förmodligen varit tyst lite för länge (de hade prio-2 vak på mig tror jag, vilket betyder att någon måste sticka in huvudet var tionde minut för att checka att jag inte ställt till med världskrig), så hon kom in genom dörren och hann väl inte göra mer än just det innan hon hade båda mina handleder i ett järngrepp och försökte öppna upp mina händer.
När jag har bestämt mig för någonting så har jag, och jag hade bestämt att det skulle göra ont. Lika bestämd som jag var, lika bestämd var Evelina att få mig att sluta. Hon var något starkare än mig så hon vann (den gången) och lyckades få någorlunda kontakt med mig, höll båda mina händer i sina och jag tror väl att jag blev något mer medgörlig när jag insåg att det var hon och ingen annan. Kampen fortsatte visserligen, jag lugnade mig för stunden och höll mig lugn tills hon släppte mig, och så började samma visa om.
Jag var mest rädd för att vara själv, jag vill inte för något i världen vara själv för att jag hade ingen kontroll på mig. Hon sa att hon kunde sitta med mig om hon bara kunde gå och hämta några grejer först (plugg tror jag - multitasking), men eftersom hon hittills inte hade kunnat släppa mig utan att jag skadade mig så fick jag helt enkelt lova att inte röra mig en millimeter under tiden hon var borta. Så fort hon gick utanför dörren kände jag hur paniken och ångesten smög sig på och jag önskade inget hellre än att jag inte hade lovat någonting, men jag hade lovat så jag satt rakt upp-och-ner och höll mig i styr medan kriget inombords bröt ut i raketfart. Hon kom tillbaks och stängde dörren efter sig, jag bröt ihop och gick loss som aldrig förr och hon försökte väl mest hålla ihop mig utan att själv falla offer för vad helst min instinkt sa till mig att jag behövde göra. Ungefär en timme gick då hon konstant fick påminna mig om att hålla i flaskan som jag hade bredvid mig (fryst, marknadsfördes som en mirakelkur); ett sjukt uttjatat "NEJ"'ande så fort jag gjorde minsta antydan till att knyta ihop händerna; ungefär var femte minut fick hon lägga ner vad hon höll på med för att jag inte kunde låta bli att försöka göra nya sår på armarna. Tillslut fick hon nog och höll fast mig på något magiskt sätt som jag ändå blev lugn av, och sa "jag tänker inte tillåta att du skadar dig när jag är här inne, förstår du det!?" I ren frustration drämde jag huvudet i väggen bakom mig utan att egentligen tänka på att jag gjorde det, protest förmodligen.
Jag släppte allt. Varenda spänd muskel slappnade av vilket gjorde att jag mer eller mindre föll ihop och låg dubbelvikt, hela min fasad raserades och jag blev så otroligt uppgiven att jag knappt visste ut eller in. Evelina som ju satt cirka alldeles för nära för att inte förstå att jag där och då gav upp på livet tyckte väl själv att det var lika påfrestande, jag fick känslan av att hon satt och tittade på mig ett tag innan hon mer eller mindre lyfte upp mig ifrån min dubbelvikta position, lyckades sätta sig runt mig och höll om mig så länge att jag trodde att jag hade "blivit bra igen".

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma till, mest få det ur mig tror jag. Och kanske också att sätta på kartan att jag faktiskt haft ett självskadebeteende, som jag vidare har väldigt svårt att erkänna. Just denna gången hade Evelina tagit ifrån mig både en sax och en penna för att hon förstod att jag inte skulle kunna hålla mig i styr, andra gånger på kliniken lyckades jag dra på mig både två och tre ärr för att ingen kunde tänka längre än näsan räckte. Ibland får jag för mig att vissa som jobbar inom psykiatrin är så jävla trötta på sitt jobb och liksom inte bryr sig längre, de har redan sett det värsta så det där lilla gör inte så mycket. Andra gör det för att det är någonting de brinner för, de vill liksom hjälpa och ställa till rätta och vänder ut-och-in på sig själva för att lyckas. 

Här sätter jag punkt för jag vet inte vart jag är på väg eller vad mit syfte är längre. Utvecklar kanske en annan gång. Punkt.