"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Det är här man hamnar när man inte längre styr själv.

Jag har ingen som helst kontroll över mina tankar för tillfället. Å ena sidan vill jag inte för något i världen att min lillasyster ska ha en storasyster med utstickande nyckelben och skavsår på höftbenen från jeansen för att det inte finns någonting som ligger emellan huden och benet, å andra sidan kan jag inte komma ifrån exstasen att det är just så det är. Jag vill inte att min 9-åriga skatt, som jag värderar högre än något i världen, ska hamna på samma spår som mig. Jag vill inte att hon ska behöva känna ångest över att äta bland folk, jag vill inte att hon ska bryta reflektionen i spegeln illa kvickt för att den får henne att gråta, jag vill inte att hon ska bli sådär sjukt obekväm när folk pratar om mat, eller ännu värre, sådär äckligt överväldigad när någon vill ha matförslag. 

 

Jag vill inte att hon ska växa upp i en värld där idealet är viktigare än att överleva dagen. Jag vill inte att vi i framtiden ska se tillbaks och inse att det vi förespråkade dödade alldeles för många - vi kan inte göra det. Vi kan inte förespråka någonting som går emot exakt allt som evolutionen någonsin har lärt oss, vi kan inte leva på ett sätt som går emot människans alla basala behov för att förstasidan av ett magasin är viktigare än att vara bra förebilder för kommande generationer. Och ja, jag säger VI. Jag säger vi för att vi alla har en del i det här. Vi har alla en del i det här samhället, vi har alla en del i det här samhället som vissa kallar skevt, vissa kallar det sjukt. Jag kallar det sjukt. Det är sjukt för att vi försöker styra om och manipulera det vi lever i; det är sjukt för att vi tror på att det fungerar; det är sjukt för att känslan av makt över ens psyke är viktigare än att se till att psyket faktiskt fungerar som det ska. Och det är ännu sjukare för att de som har insikt nog att få ner just denna vridning av samhället på papper är de som är eller har varit där. De som har möjligheten att vara en del av förändringen. Så vad är det egentligen som står i vägen?
Egot.

 

Även fast vi alla har svårt att erkänna det så är egot det vi värderar högst på jorden. I det här fallet är mitt ego starkare än drivkraften att ändra på det jag kan, jag har möjligheten att driva förändringen framåt men jag gör det inte för att mitt ego säger åt mig att jag visst kommer må bättre av skavda höftben och utstående nyckelben. Mitt ego säger alltså till mig att mitt så kallade "välbefinnande" här och nu är så mycket viktigare än att föra min lilla skatt in på rätt spår så att hon kan få slippa dessa tankegångar. Det spelar ingen roll vad vi säger åt våra barn, det spelar ingen roll att vi visar bilder och berättar historier om personer som faktiskt är lyckliga även fast de inte har ångest över mat. Det spelar ingen roll vad vi säger, för så länge vi inte lever som vi lär så kommer inte våra barn heller göra det.