"Forgiveness is giving up the hope that the past could be any different"

Det är lätt att vara efterklok har jag insett. 

På senare tid har jag tänkt jättemycket på när hela den här processen sattes igång, hösten 2011 när jag började gymnasiet. När jag gick ut nian bestämde jag mig för att mitt förflutna aldrig mer skulle få påverka mig, jag skulle glömma det och börja om på en helt ny kula; Flytta min skolgång till Stan, bryta med de personer jag inte ville ha att göra med and so on.. Men någonting hände, jag vet inte vad men det var någonting som fick mig att ändra min inställning - nu skulle jag minsann en gång för alla ta tag i skiten och kunna gå vidare med gått samvete.

Det började med att jag skrev ett långt utlägg till min nya mentor efter ungefär en och en halv vecka i den nya skolan med nya klassen. Redan här hände det någonting; jag berättade om och erkännde för mig själv om misshandeln för första gången någonsin. Det var inte enkelt, men idag är jag otroligt glad för att jag gjorde det; inte för att det kanske har gett så mycket, men för att jag vågade stå på mig. 

Hon gav iallafall det här utlägget vidare till Mia som kom in i bilden ungefär tre veckor efter att terminen hade dragits igång. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag träffade henne; jag var inte jättehappy och väldigt nervös faktiskt. Jag hade precis brytit lillfingret och hade gips i size med att jag hade brytit hela armen och alla fingrar upp till armbågen. Min dåvarande mentor var med, och jag behöver väl kanske inte nämna att det var hon som skötte snacket eller ? Vi satt i ett rum som liknande en kyrka och mer eller mindre det enda jag minns är den där jävla tystnaden i form av något sorts medlidande som hade klätt alla skymslen och vrår. Där och då ville jag bara försvinna.

I takt med att kontakten med Mia fortsatte så mådde jag bara sämre och sämre, det var som att allting vände och jag tappade allting som jag hade lyckats hålla upp under så lång tid. Jag minns allt det där som att det var igår; hur jag satt hemma i mitt rum och önskade att jag vore död, hur dagarna i skolan blev jobbigare och jobbigare, färre och färre, hur jag bara åt middag och sakta men säkert tappade i vikt, hur jag aldrig kunde sova på nätterna och om jag gjorde det så var det alltid mellan 01-05.30. Max. Sara Vargas album spelades hela tiden i mina högtalare; på bussen, på tåget, hemma, på natten, i skolan - hela tiden. Jag var alltid i skolan först av alla, 07.30 ungefär. Jag satte mig i en fotölj på rätt plan (våning 8 för den som vill anteckna) och där satt jag tills 16.00 ungefär. Jag vet faktiskt inte varför jag ens åkte till skolan, kanske för att slippa sitta hemma med mamma som på den tiden inte jobbade och låtsas som att allting var tipptopp. Det tog förresten mamma jättelång tid att förstå att jag faktiskt inte gick i skolan; jag hade berättat för min mentor om och om igen hur viktigt det var att mina föräldrar inte fick veta någonting om det som försegick i mitt liv, så hon pratade med skolledningen och jag hade ändå närvaro på alla lektioner även fast jag inte var där. Jag tor att det höll i sig i två månader ungefär. 

Iallafall så kom Mia fram till ganska snabbt att hon inte hade rätt hjälpmedel för att hjälpa mig, jag behövde professionell hjälp. Det här mötet kommer jag ihåg, och jag kommer ihåg hur jag fick hjärtat i halsgropen, fick panik och började gråta. Jag försökte förklara för henne - med väldigt få ord - att jag inte ville ha in någon mer i mitt liv, det räckte gått och väl med henne. Jag hade väl helt enkelt väldigt svårt att förstå att det var så illa som det faktiskt var. En stor del av min rädsla var ju också att mina föräldrar skulle få veta någonting. Det där har jag funderat jättemycket på; varför jag var så himla rädd. Efter mycket grubblande så tror jag att det berodde på att båda mina föräldrar har målat upp mig som ett fantastiskt exemplar gentemot omvärlden ända sen jag var liten; att jag var så himla duktig på allting, att jag hade allt jag behövde och att om jag gjorde det minsta fel så gjorde inte det någonting. Jag var väl helt enkelt rädd för att sabba den perfekta bilden av mig som de hade. Iallafall, efter mycket om och men kom dagen då Ida kom in i mitt liv; 17 oktober 2011. Klockan nio om jag inte minns fel. Vi hade pratat jättemycket om den här dagen oavbrutet i iallafall två veckor, och hur Mia försökte övertala mig om att jag inte kommer dö för att jag går till BUP. Juste, bara att få mig att gå med på det var också ett jäkla projekt, men hon lyckades och det är jag väldigt glad för. Det här är också en dag som jag minns väldigt väl; jag åkte till skolan och mötte henne klockan åtta,  vi gick till bussen och hur hon samtidigt försökte pränta in i mitt huvud att det var Ida det ställdes krav på och inte på mig. Vad hon än försökte övertala mig med spelade inte så stor roll, jag hade ångest och ville försvinna iallafall. Någonting som är ganska kul som jag måste få flika in med; när vi kom dit så satte jag mig på en stol i väntrummet, och den stolen har jag suttit på varenda gång jag har gått till henne (bortsett från typ de fyra gångerna den har varit upptagen) - att bryta mönster är alltså inte min starkaste sida.

Den här gången var jag iallafall väldigt arg, förmodligen på grund av omständigheterna. Det var inte så att jag slogs och skrek, snarare tvärt om. Dock så tror jag att det var det jag gjorde utlopp för en bit in i mötet. Oavsett vad som hände så var det iallafall inte roligt och jag tor inte att jag sa ett knysst under hela tiden - jag vägrade till och med att ge henne mitt personnummer. I efterhand så är ju det väldigt roligt, haha. Från den här dagen spelade Ida en väldigt stor roll i mitt liv, och nu när jag tänker efter så måste jag ha varit väldigt jobbig faktiskt. Om inte annat ganska svår att hantera. Jag tror att ---hämtar kalendern--- japp, från och med november var jag hos henne minst två gånger i veckan - och då är inte alla telefonsamtal inräknade. Varför ? Basically; jag höll på att gå under och jag visste inte riktigt att det var så läskigt att vara självmordsbenägen. Dock tror jag inte att det var någonting jag berättade förens ganska sent, men oavsett så fick hon mig att överleva. Jag sitter just nu och kollar lite i arkivet om vad jag skrev under den här tiden, vad som försegick i mitt huvud, och jag hittade det här som gav mig en flashback som heter duga;

 

Jag kommer ihåg det här. Jag kommer ihåg hur de där orden satte sig som fastklistrade i huvudet, och ska jag vara helt ärlig så kan jag fortfarande höra henne säga det. Jag kommer ihåg hur jag satt och stirrade in i den där förbannade väggen, och vad hade lampan för färg ? Blå tror jag. Det stod en bokhylla där också, ganska låg, och jag vet inte huuur många gånger jag har räknat de där böckerna - på nedersta raden - för att inte flyga iväg. 26 stycken. Vissa gånger var det mer eller mindre, men oftast 26. Jag hade också en otrolig tendens till att komma ihåg hela sessioner, ordagrannt. Ganska läskigt faktiskt. Men för att vara helt ärlig, det var det jag livnärde mig på tills jag skulle träffa henne nästa gång, det var väl något av en överlevnadsinstinkt skulle jag tippa på. 

 

(NOTE: Just nu har jag skrivit i två timmar. Klockan är 00.39. Egentligen vet jag väl inte vad jag vill få ut av allt det här, men jag lär ju sitta här i iallafall två timmar till. Med andra ord lär det här bli ganska långt.)

 

Från och med här någonstans levde jag mitt liv på autopilot, helt och hållet. Mamma och pappa fick reda på min kontakt med Ida på något sätt, det om något har jag inte lagt på minnet. Då blev det ännu viktigare för mig att låtsas som att allting var perfekt; jag gick på helspänn hela tiden och den här otroligt perfekta fasaden levde vidare - tills den 29 december 2011. Då kraschade allt. Jag var trött på att det aldrig hände någonting, jag var trött på att låtsas men jag var framförallt trött på att leva. Jag skulle dö. På morgonen den 29 december rymde jag hemifrån (badass) och det hela slutade med akuten på SöS. Kul, jättekul. Inte speciellt, men jag tror att det var det jag behövde. Det var även här som misshandeln blev känd för mina föräldrar, och herregud säger jag bara. Jag har aldrig varit så jävulskt arg i hela mitt liv, fy fan. Jag skulle kunna skriva en hel bok om bara den där dagen så jag går inte in på några detaljer, men det slutade med att jag för första gången såg min pappa vara helt förkrossad (det var fruktansvärt), Ida grät (och det var tyvärr inte sista gången), jag grät. Det var katastrof alltihopa. Någon dag ska jag skriva ett utlägg om den dagen, jag kommer fortfarande ihåg allting som om det vore igår. Jag känner väl någonstans att det är ett sådant tillfälle som man skulle kunna kalla för krisartad och som jag vill ha svart på vitt. 

 

(NOTE: klockan är nu 01.16 och jag håller på att somna sittandes. Tack å god natt !)

(NOTE: 13.20, gasen i botten)

 

Den 13 januari 2012 skrevs jag ut firån kliniken och hamnade i ett jourhem inte långt ifrån där jag har växt upp. Det var inte alls bra; det var stelt, krystat och allt vad det heter. Jag tror att jag stannade där i cirkus två veckor, tre kanske, innan jag återigen sa ifrån och vägrade åka tillbaks. Det var också så att under den här tiden hade jag intalat mig själv på något vänster att det bara var Ida som hade svaret på alla frågor, det var bara hon som kunde fixa allt och det var i princip bara henne jag lyssnade på. Ganska skevt, men så var det. Jag vet att jag ringde henne den här dagen när jag vägrade åka tillbaks och jag tror att jag mer eller mindre förväntade mig att hon skulle sitta på värsta lösningen.

"-Okej, och vad tycker du att jag ska göra åt det ?"

(Det var varken första eller sista gången hon sa sådär. Exakt så)

 

Det hela slutade iallafall med att att jag återigen kom hem till mamma och vi var återigen tillbaks på ruta ett. Det jag ska komma till nu var väl det jag tänkte från början att det här skulle genomsyras av; nämligen att jag aldrig var nöjd eller kunde acceptera läget. Det var alltid någonting som var fel och jag hade ALLTID någonting att klaga på. Jag kunde liksom aldrig infinna mig i rådande omständigheter och acceptera att allting inte löser sig över en natt. För att vara ärlig så förstår jag inte riktigt hur folk stod ut, i synnerhet Ida. Men när allt kommer omkring så är jag ju självklart väldigt glad för att hon verkligen gjorde det (visserligen så ingick väl det i hennes arbetsuppgifter, att stå ut alltså) men ändå. 

 

(NOTE: Ett steg i rätt riktning - nu har jag ätit frukost. Det var inte roligt och jag skulle gärna ha sluppit, men jag vill ändra på den här skiten så jag antar att det här är det enda rätta. Klockan är nu 14.43, bättre sent än aldrig heter det va ?)

 

Här någonstans, i typ februari/mars om jag inte minns helt fel, så blev mina matproblem centralt. Och någonting som jag verkligen ångrar vad gäller det är att jag aldrig var helt ärlig. Jag berättade aldrig allt vilket som sagt var väldigt dumt, och tyvärr så blev det en ond cirkel. Jag insåg att hon inte kunde läsa mig så bra som jag trodde, och det blev då någonting jag använde. Vi pratar inte att jag inte berättade stora saker, utan det handlade mer om att jag inte berättade allt och sa att det hade blivit bättre även fast det kanske inte hade det. Som sagt så är det någonting jag verkligen ångrar nu, för jag antar om jag hade varit helt ärlig så hade jag förmodligen inte varit kvar med samma skit än idag. 

Och det här med att inte vara helt ärlig höll tyvärr i sig. I april tog jag en överdos då jag sa att jag hade tagit 7 eller 8 200mg värktabletter (typ alvedon) fast det var inte heller sant. Jag tog egentligen 14. Varför var jag inte ärlig på den fronten ? För att jag visste att jag ville dö, det var det enda jag ville, så jag tänkte att om jag säger att jag har tagit färre så tar de inte till lika stora åtgärder. Men samtidigt så ville jag ändå att de skulle veta vad jag höll på med, jag vet inte varför, men så var det.

Jag var väldigt delad på den här tiden, samtidigt som jag ville vara alla till lags så ville jag inget hellre än att få försvinna. Jag ville hela tiden utstråla att allting var toppen, att ingenting kunde dra ner mig. Men grejen var att jag hela tiden bara lurade mig själv. Om jag ska vara helt ärlig så är det mycket jag ångrar med tiden hos henne, alltså att jag inte tog till vara på den som jag borde ha gjort. Om jag hade möjligheten att spola tillbaka de där ett och ett halvt åren som jag var hos henne så skulle jag göra det, och jag skulle verkligen ha utnyttjat den tiden på ett helt annat sätt. Jag vet ju att det inte går och att det är Prima som gäller för mig numera, men man kan ju alltid få önska.

♥

 

(NOTE: Fortsättning följer någon annan dag, är rätt trött på att skriva nu. Som sagt så vet jag inte riktigt vad jag vill få ut av det här, om inte annat så är det väl allmänt känt att jag vill ha saker och ting svart på vitt.)