Min hjärna orkar inte längre.
Jag orkar inte längre. Allting har börjat stänga av och det tar så jäva hårt. Jag vägrar hamna där jag en gång varit. Så fort någonting kräver minsta lilla kraftansträngning så blir det för mycket, systemet lägger ner och det är så frustrerande så att jag vill gråta. Det är så svårt att sätta ord på vad det faktiskt betyder att hjärnan stänger av, det är inte samma sak som att inte kunna koncentrera sig, det är heller inte samma sak som att inte vara intresserad. Det är snarare som att färdas i någon sorts tidsmaskin - du vet inte vart du är på väg eller när du kommer komma tillbaks till verkligheten igen. Det är lite så det känns. Dagarna passerar utan att jag ens hunnit reflektera över att de har passerat, inte som i mycket att göra utan snarare som i att jag inte alls var där. Jag vill inte gå utanför dörren för att jag vet att jag kommer känna mig så förvirrad och bortkommen som att jag var i en annan värld, så jag kommer gå hem igen. Jag vll helst inte gå ut ifrån rummet för jag vill inte att någon ska veta. Jag vill klara mig själv. Jag kan själv.
Jag vägrar inse att jag inte har tagit mig igenom det än. Jag vill inte att det ska finnas där, jag vill inte att det ska sitta där och gnaga sönder mig. Jag vill att det ska försvinna för jag kan inte ta att det ska få förstöra mig igen. Jag vill bara att någon ska ta bort det för jag orkar inte med det längre.
Men jag vet att det inte funkar så.
Om jag bara kunde förklara för folk, och få dem att förstå, att faktumet att inte orka inte nödvändigtvis betyder att man generellt är lat. Det betyder snarare att luften har gått ur en, att "det där" är så consuming att ingenting annat går att fokusera på, att det som normalt ses som en enkel vardagsgrej känns som att bestiga Mount Everest. Här om dagen bröt jag ihop av tanken på att behöva handla.
Men samtidigt gör jag det till en fet dubbelmoral för jag vill inte att det ska lysa igenom. Jag vill inte att tillvaron ska ändras för det är ett fakum, jag vill inte göra någon besviken och jag vill alltid vara alla till lags.
Jag har en vision om att alltid vara på topp, inte nödvändigtvis prestationsmässigt (eller jo, till viss del) utan snarare att psykiskt vara så jävla stark så att inget kan bryta ner mig. Det går ett tag, det går tills jag inte orkar längre för att mina egna och samhällets krav på mig blir alldeles för höga.
Det går inte att förklara hur det där jag inte kan prata om äter upp mig inifrån. Det är som att för varenda dag som går så växer berget av det som jag måste säga, men istället får det motsatt effekt och gör utlopp för det omvänt - det äter upp varenda millimeter av insidan. Det går inte att förklara varför Australien tog så himla hårt på mig, jag har inte ord tillräckligt för att förklara, plus att med varenda försök så kommer känslan av att jag var den som hade kontroll över situationen vilket i sin tur betyder att det bara är jag som hade kunnat göra annorlunda.
Jag har inte mycket krafter kvar som varken kan stå emot eller förklara, och jag vet inte om jag ska låta mig släppa efter eller dras med nu, eller hålla ut och vara jävligt sparsam med de så kallade krafterna som finns.
Kommentera