Jag har nog alltid haft svårt för att förstå - eller kanske snarare acceptera - att allting inte behöver gå i antingen svart eller vitt. Att det är okej att vara lite i gråzonen.
Det är okej att inte vara superhappy och framåt hela tiden, men för det betyder det ju inte att man måste vara på botten. Och det är väl någonting som jag för egen räkning har haft väldigt svårt för att förstå. Som nu till exempel, de senaste två veckorna har väl gått i någon sorts lågmäld anda, inte nödvändigtvis för att jag mår dåligt, men jag mår heller inte lika bra som jag gjorde för tre veckor sen. Jag hade fem timmars introduktion på jobbet igår som jag inte direkt presterade på topp på, men so what ? Egentligen. Vad spelar det för roll ? Det går inte att vara på topp jämt, det är väl knappast mänskligt. Och med det sagt så måste väl även jag inse att jag inte är mer än männsika, vilket är jävligt svårt. Jag har alltid haft såna fruktansvärda prestationskrav på mig själv och jag antar att det är just det som gör det så himla svårt att inse att jag inte behöver vara bäst på allting. Eller det är väl inte det som det egentligen handlar om; att vara bäst på allt. Snarare att vara bäst för sig själv. Så är det för mig iallafall. Och då tänker jag inte på quoten "strive to be a better person than you were yesterday", utan snarare att om någonting går åt helvete så är allting utdömt till att gå åt helvete. Knepigt det där, snudd på orealistiskt också. But there's no such thing...
Nu ska jag fortstta existera i gråzonen ett tag, och utan att försöka tänka så mycket på det. I några dagar kanske, mest för att bevisa för mig själv att jag inte kommer gå under av det.
Kommentera